Ett av de återkommande temana som jag hade tänkt skriva om i vår är E-bistånd. Jag hade visserligen tänkt vänta ytterligare någon vecka på första posten, men eftersom att Biståndsminister Gunilla Carlsson nu på morgonen gått ut och sagt att hon vill sätta ihop en arbetsgrupp för att utforma det svenska E-biståndet med hjälp av kreativa personer inom sociala medier så får jag göra det nu. Hon snuddade visserligen vid detta redan 21 Januari. Tanken är att ta fram nya idéer för att underlätta för demokratirörelser i diktaturer och andra icke demokratiska regimer att sprida sin information och organisera sig. I år ligger budgeten för demokrati och yttrandefrihet på 150 miljoner, en i sammanhanget blygsam siffra då det totala svenska biståndet är på hela 34 miljarder. Samtidigt har Utrikesminister Carl Bildt börjat prata om nätfrihet, eller nätsäkerhet, under FN, ett förslag som Piratpartiets Anna Troberg förkastade lite väl snabbt, genom att säga att för att USA har veto så kan man inte genomföra något sådant. Rysslands och Kinas veto nämndes dock inte just där.

By WeMeantDemocracy

Då min kandidatuppsats (som publiceras i dagarna) handlade om nätaktivism i samband med demonstrationerna i Iran sommaren 2009 och även annan politisk nätaktivism, så känns det som ett tämligen relevant område att skriva om här.

Carlsson nämner i sina intervjuer att Twitter och Facebook har varit viktiga källor för att sprida information och att det är sådana tjänster man ska uppmuntra. Även Bambuser, och grundaren Måns Adler, nämns i sammanhanget då man i stor utsträckning använt det i Egypten.  Dock finns där tyvärr ingen djupare analys, av förklarliga skäl, av hur dessa tjänster ska kunna skyddas när nätet stryps eller stängs av helt. Lite luddigt formulerat vill man fokusera på att hjälpa “förändringsaktörer”. Det kan vara saker som att utbilda kvinnor att använda nätet för informationssökning, det kan vara att ge diplomatiska påtryckningar för att försöka släppa fängslade bloggare och nätaktivister m.m. Förhoppningsvis innebär det också att man vill stödja företag och organisationer som utvecklar teknik så att denna ännu lättare kan användas i länder där nätet snabbt kan dras in.

Personligen skulle jag gärna se att budgeten för “särskilda insatser för demokrati och yttrandefrihet” ökade från 0.4 % procent av biståndsbudgeten (som i sin tur är 1% av BNP) till något mer kännbart. Detta för att kunna satsa resurser dels på utveckling av säkrare och bättre tjänster, dels kunna hjälpa till att bygga ut och säkra GSM-nät i utvecklingsländer (en teknik som faktiskt oftast fungerar till skillnad från många andra biståndsprojekt som bara slukar pengar) och många andra tekniska alternativ. Självklart finns det också möjlighet att utbilda och sprida information om teknikerna och även se till att förmedla resurser till där de gör bäst nytta i utbyggnad av nätet, bistå med $100-datorer och liknande projekt. Kort sagt, det finns en stor potential i att fokusera på teknik och kommunikation i biståndspolitiken, speciellt från ett land med så stor teknisk expertis som Sverige i just de områdena.

Jag har dock ett förslag på lite billiga, åtminstone initialt och på mellanlång sikt, biståndsalternativ som Sverige borde kunna ställa sig bakom.

Ett av de största problemen vi sett i Iran, Vitryssland, Tunisien och Egypten är inte att det inte finns tjänster nog att förmedla informationen, att samla ihop demonstrationerna eller att sprida propaganda. Nej, det största enskilda problemet är att när protesterna väl startar så är det just kommunikationsmöjligheterna som försvinner först. I Iran stängde man av 1 av 3 noder som skickade trafik ur landet, och de två andra begränsade man kraftigt samtidigt som man införde fullständig censur och filtrering av kvarvarande trafik. I Vitryssland blockerade man oppositionella sidor och sökte upp dissidenter som skrev skadligt material. I Tunisien censurerades och filtrerades nätet också. I Egypten stängde man av nätet fullständigt för alla som inte satt på företagslinor, och även GSM-nätet fick sig en törn. Allt detta med teknik och tjänster som oftast kommer från telekomföretag i väst.

http://torproject.org

Igår nämnde jag vid några tillfällen Tor-nätverk som ett sätt att anonymisera sin trafik för att lägga upp dokument på visslarsidor som t.ex Wikileaks. Tor användes dock även i Iran för att göra det möjligt för aktivisterna att se och sprida information förbi censureringen och blockaderna. För en person som är hyffsat tekniskt kompetent är det inga problem alls att ansluta sin dator till Tor-nätverken för att underlätta för individer bakom liknande brandväggar att sprida information. Samma teknik användes även för att hjälpa i Tunisien och till viss del i Vitryssland, även om kaoset i det senare fallet gick över tämligen snabbt när regimen satte ner foten. Även initialt i Egypten till nätet faktiskt stängdes av helt för merparten av invånarna. Det hade kanske inlett en smärre diplomatisk kris med stater som redan förtrycker sina invånare, men hade Sverige som stat kunnat göra det möjligt för Tor-nätverken och andra liknande tjänster att fungera bättre, dvs att sätta upp datorer och servrar som hjälper till att sprida trafiken och snabba upp den, så hade det varit en stor insats för demokratiska rörelser i flera icke demokratiska länder.

“Men! Handelssanktioner mot Sverige då?” ropar då någon. För det första är vår handel med diktaturerna i mellanöstern och Afrika inte speciellt omfattande. Visst, där finns ett utbyte men jämfört med hur handlen med våra grannländer ser ut är det inte ett stort problem om, låt säga, Iran skulle införa handelssanktioner mot Sverige. Exporten till Iran låg på 5 miljarder förra åren och importen var enbart på 87 miljoner. Detta med världens 18:e mest folkrika land. Libanon, ett annat land med nära förestående demokratisk revolution, har ännu lägre siffror i handeln, exporten till var på 430 miljoner och importen från var på 65 miljoner. I perspektiv så skattade  H&Ms huvudägare Stefan Persson personligen 880 miljoner 2009. För det andra så är det större risk att Sverige, genom EU, inleder handelssanktioner mot ett land som bryter mänskliga rättigheter genom att omöjliggöra medborgarnas kommunikation.

I Egypten stängde man dock av nätet helt. Åtmonstine bredbandet. Men det finns lösningar på det problemet också. Telecomix var en av organisationerna som fick mycket media när nätet ströps i Egypten eftersom att de började sätta upp modemanslutningar mot Egypten så att aktivister kunde ansluta till nätet via det fasta telefonnätet. Här finns också något som Sverige skulle kunna göra som stat, sätta upp en bank med gamla modem för att dessa ska kunna användas av demoktratikämpar i liknande nödsituationer. Inte särskilt dyrt, men väldigt nyttigt för de som vill driva demokratiska rörelser i länder där regimen inte riktigt håller med.

Uppföljning av detta kommer senare. Som sagt, förhoppningsvis blir detta en följetång i vår.