Jag skrev så sent som igår om hur man genom att behandla sina motståndare med respekt kanske kan bygga relationer över gränser för att komma till gemensamma slutsatser. Nu är självklart ett drömscenario på många sätt, och kanske enbart applicerbart på lobbyism och inte egentligen på det partipolitiska spelet. För det är ett spel man spelar i politiken. Det går att se ganska tydligt i valrörelser och även så här mellanperioderna. Vi ser de blå partierna kalla de röda för “vänsterpack” och de röda kalla de blå för “borgarsvin”. Vi ser hur alla försöker ta politiska eller möjligtvis moraliska poäng genom att attackera Sverigedemokraterna.

Jag är i allmänhet ganska trött på den barnsliga politiska argumentationstekniken. Jag tycker att det är skamligt när William Petzäll (SD) blir hånad mer än han förtjänar, när vi har sett flera politiker förr med alkoholproblem. Eller att se Margaretha Sandstedt (SD) säga fel angående en ekonomisk prognos. Det var inte 40 000 miljarder som var fel, utan värdet hon angav i euro. När pressansvarige Martin Kinnunen sedan skulle rätta sa han helt rätt siffra till pressen, men blev att alla verkade övertygade om att hela SD räknat fel, utan att någon kollade på underlaget (som visserligen var lite udda, men sånt hör till).

Visst, nu råkar dessa två exempel handla om SD och det är till stor del för att jag tycker att de blir orättvist behandlade. Visst, granska gärna, det kommer många grodor därifrån, men att gå från granskning till hånande är inte värdigt något parti.

Så, för att ta ett annat praktexempel. Dagens utrikespolitiska debatt i riksdagen. Jag såg tyvärr inte debatten live, men kunde följa twitterflödet från min lektion. Moderater skrev att Bildt krossade Ahlin, socialdemokrater sa att Bildt slingrade sig och vägrade svara på frågorna. Så jag tittar. Det mest intressanta i debatten är mycket riktigt utbytet mellan Urban Ahlin och Carl Bildt, bortsett från den glada spermien dvs.

Carl Bildt av Per Dahl/Informationsföreningen

Urban Ahlin av Anders Löwdin

Urban Ahlin frågar Bildt varför regeringen inte gick ut och krävde Mubaraks avgång i ett tidigare skede? Den frågan skulle till och med jag kunna svara på (Givet att Mubarak satt kvar vill man säkra korten, rent diplomatiskt). Det känns inte som om det är något man vinner politiska poänger på utanför riksdagens kammare, hur många förstår den djupare diplomatiska betydelsen och spelet i att kräva någons avgång. Men visst, frågan måste ställas, regeringen gjorde inte något som man kanske skulle kunnat göra i sammanhanget, en av de få saker de ens kunde göra.

Bildt svarar inte på frågan. Det är visserligen inte ovanligt, politiker, särskilt skickliga sådana, har en förmåga att svara på saker de vill svara på, inte på frågorna som ställs. Bildt är en väldigt skicklig politiker på det viset, han krossade mig i somras när jag försökte ställa frågor om FRA och Ipred. Men sen gör Bildt något förvånande. Han anklagar Ahlin för att vara socialist. Mer precist, han anklagar Ahlin för att vara representant för ett parti som är med i den socialistiska internationalen. Socialdemokraterna är mycket riktigt med där. Bildts poäng är att även Mubarak och Ben Ali var med där, sedan 1989. Vad har det för relevans i en politisk debatt år 2011? Precis som Ahlin påpekar så har även EPP, högerpartiet i Europaparlamentet, haft samröre med Ben Alis regim. Och i EPP sitter ganska många andra fula fiskar med.

Vart tog politiken vägen? Var tog debatten om antaganden i Egypten vägen? Var tog diskussionerna om hur man bäst stöttar demokratiuppbygnaden i Egypten vägen? Jag är evinnerligt trött på att medier och politrucker hellre leker eller stöttar The Blame Game i stället för att komma fram till konkreta lösningar på politiska problem. Kanske lever jag i förhoppningen om en idealbild i min trygga statsvetarsfär. Kanske tycker fler som mig. Tyvärr tror jag dock att detta riskerar fortsätta ganska lång tid. Den politiska sandlådan.

In the big sandbox av Ernst Vikne