Det finns ett virus som drabbar politiker. Ja, det finns ett virus som drabbar till och med politiska processer. Detta virus tar sig olika former, det kan kallas “idé”, det kan kallas “värdering” eller så kan det kallas “kunskap”. Oavsett vad man väljer att kalla det så har forskare kommit fram till att detta virus är en av de mest destruktiva saker som kan drabba en tätt samansluten grupp av beslutsfattare, maktförhållanden eller policy över huvud taget.
En av de stora fördelarna med statsvetenskapen i samband med ett aktivt intresse för politik är att man kan vända och vrida på hur politik skapas och framför sig se vilka frågor och individer en sådan förändring kan komma att omfatta. Jag läser just nu en väldigt bra kurs kallad “Policyprocesser”, alltså en kurs om hur beslutsprocesser inom politiken ser ut, både teoretiskt och praktiskt. Idag kom jag över en analysmodell kallad “The Network Approach” av Silke Adam och Hanspeter Kriesi (i boken Theories of the Policy Process av Paul A. Sabatier (red) från 2007) , och det är delar av den jag beskrev ovan.
Adam och Kriesi beskriver i sitt kapitel olika sätt som nätverk formas på inom politikskapande processer och vilka karakteristiska drag dessa olika typer av nätverk har. De tar självklart även upp problem, eller externa faktorer, som nätverken kan stöta på. En av dessa externa faktorer är just idéer, värderingar och kunskap.
För att uttrycka det på kuf-språk:
“exogenous changes in policy fashion, ideas or policy frames present a very serious challenge to existing policy communities and networks. New ideas have a virus-like quality and hav an ability to disrupt exisiting policy systems, power realtionships and policies.” New ideas, knowledge, or values can lead to the dissolution of established relations between actors in a policy network, to the rise of new actors or to established actors adopting new issues
Adam & Kriesi s. 142 i Paul A. Sabatier “Theories of the Policy Process (2007)
Vad innebär då detta? Jo, att somliga statsvetare hävdar att för att bryta en existerande beslutsstruktur eller policyelit så krävs det så lite som att en idé förs in på arenan för att bryta maktförhållanden i policyprocesserna. Detta är också anledningen till att lobbyism är så oerhört vanligt, och att det blir allt vanligare, i politiska sammanhang. För att få in en reell förändring i strukturerna krävs det alltså enbart att ett fåtal människor tar med sig de nya idéerna i existerande strukturer. Men som Jimmy Callin skriver, det gäller fortfarande att skynda långsamt i politiken. Om man för aktivt försöker bryta varande struktur kan det antingen innebära att beslutsfattarna skapar en järnridå kring sig själva, eller så lyckas man för väl varpå hela den gällande strukturen bryter samman i konflikter och en ny, sedan innan organiserad, maktfaktor kan komma in i bilden och göra saker otrevliga.
Från detta kan man också se värdet i att försöka hålla sig på god fot med beslutsfattare, det är trots allt enklare att övertala en vän om att den borde ändra sig, än att övertala en motståndare att den har fel. (nudge nudge, wink wink). Så, för att lyckas i politiken är en av ingredienserna, i det inte speciellt enkla receptet, att vara respektfull, schysst och medveten om sin omgivning.