Category Archives: Partipolitik

Den mediala politikern

Tiririca

Härom veckan avgjordes valet i Haiti. Ett intressant val ur många aspekter. Ett oerhört fattigt land som drabbats av en omfattande katastrof och det första demokratiska valet efter jordbävningen för att garantera en stabil återbyggnad av ett helt samhälle. Vinnaren verkar bli (officiellt valresultat ges 16:e April) Sweet Mickey, eller Michel Martelly som han egentligen heter, en populär artist och producent på Haiti.

Förra året hölls även val i Brasilien och en av de mest kontroversiella figurerna som blev invalda i den brasilianska kongressen var Francisco Everardo Oliviera Silva, mer känd för sitt artistnamn Tiririca. Han representerar numera Saõ Paolo och har bland annat fått genomgå tester för att bevisa att han inte är analfabet, något som skulle diskvalificerat honom från mandatet. Hans kampanjslogans är i mina ögon smått genialiska: “What does a federal congressman do? I really don’t know – but if you vote for me, I’ll tell ya“, “It can’t get any worse – vote Tiririca“, “If elected I promise I will help all Brazilian families… especially mine“.

Arnold Schwartzenegger, Ronald Reagan, Jan-Emanuel Johansson, Hanna Zetterberg, Clint Eastwood och Donald Trump är samtliga namn som gjort sig kända inom någon sorts underhållningsmedium före de gett sig in i politiken. Självfallet har deras tidigare mediala framtoning spelat olika mycket roll i huruvida de blivit valda eller inte, men man får likväl anta att det är en faktor som har betydelse.

I svensk politik är det relativt ovanligt med att mediapersonligheter tar steget in i politiken, men vi ser också ständigt att den mediala framtoningen är något som blir allt viktigare för hur kandidater och politiker möts. Se på Håkan Juholt har porträtteras av media de senaste veckorna. I nästan samtliga analyser har hans vardagliga sätt och sin skämtsamma stil varit det som talat för honom. Hans kunskap och erfarenhet har varit det som ifrågasatts, om man bortser från hans val av särbo.

Göran Hägglund har även han en humoristisk framtoning som gör honom mer populär än den politik han faktiskt företräder. Valet 2010 dominerades av ansvarstagande för de stora politiska frågorna, vilket gav mindre utrymme åt humoristiska inslag eller politiskt oerfarna individer, men jag skulle inte bli förvånad om vi framöver kommer se fler kändispolitiker träda fram. I USA har det under en längre period varit vanligt att artister och mediala figurer träder fram i valrörelsen och stöttar enskilda kandidater. Vi fick erfara lite av detta under valrörelsen 2010, dock inte i samma utsträckning som i USA.

Vilka politiska spörsmål som kommer vara viktigast i valen 2014 är svårt är förutsäga redan nu, det var varit “jobben” två valrörelser i rad så det bör rimligtvis handla om något annat nästa gång för att inte väljarna ska tappa intresse. Det intressanta ur perspektivet som jag slagit an ovan är vilka politiker som kommer vara i blickfånget och av vilken anledning de kommer att vara det. En person som de senaste åren försökt skapa en politisk karriär genom sitt etablerade kändisskap är Alexander Bard, frågan är om det politiska klimatet i Sverige är sådant att man kan etablera sig som politiker med kändisskap och showmanship som primära framgångsfaktorer i stället för genuin politisk kompetens och erfarenhet.

Juholt vs. Branting – Lika som bär

Håkan Juholt verkar föreslås av (S) valberedning att efterträda Mona Sahlin. Jag kan inte påstå att jag är så insatt i Juholts göranden att jag kan göra en ordentlig analys av situationen, men han har gjort några intressanta reklamvideos för (S). Däremot tyckte jag mig direkt se ett utseendeideal återupplivas som jag trodde hade försvunnit. Säga vad man vill om politiken för 100 år sedan, den bestod åtminstone av macho män med både mustach och präktiga ögonbryn. Som några redan har påpekat så är återgången inte nödvändigtvis negativ. Juholt ser ut som en traditionell rörelseman och kan kanske väcka de socialdemokratiska rötterna och blåsa liv i partiet igen.

Håkan Juholt?
Hjalmar Branting?

 

Juholt har tydligen liknat Stureakademin med DDR:s partiskola. Kanske inte riktigt en beskrivning jag känner igen mig i.

 

 

Bildt och Ahlin – The Blame Game

Jag skrev så sent som igår om hur man genom att behandla sina motståndare med respekt kanske kan bygga relationer över gränser för att komma till gemensamma slutsatser. Nu är självklart ett drömscenario på många sätt, och kanske enbart applicerbart på lobbyism och inte egentligen på det partipolitiska spelet. För det är ett spel man spelar i politiken. Det går att se ganska tydligt i valrörelser och även så här mellanperioderna. Vi ser de blå partierna kalla de röda för “vänsterpack” och de röda kalla de blå för “borgarsvin”. Vi ser hur alla försöker ta politiska eller möjligtvis moraliska poäng genom att attackera Sverigedemokraterna.

Jag är i allmänhet ganska trött på den barnsliga politiska argumentationstekniken. Jag tycker att det är skamligt när William Petzäll (SD) blir hånad mer än han förtjänar, när vi har sett flera politiker förr med alkoholproblem. Eller att se Margaretha Sandstedt (SD) säga fel angående en ekonomisk prognos. Det var inte 40 000 miljarder som var fel, utan värdet hon angav i euro. När pressansvarige Martin Kinnunen sedan skulle rätta sa han helt rätt siffra till pressen, men blev att alla verkade övertygade om att hela SD räknat fel, utan att någon kollade på underlaget (som visserligen var lite udda, men sånt hör till).

Visst, nu råkar dessa två exempel handla om SD och det är till stor del för att jag tycker att de blir orättvist behandlade. Visst, granska gärna, det kommer många grodor därifrån, men att gå från granskning till hånande är inte värdigt något parti.

Så, för att ta ett annat praktexempel. Dagens utrikespolitiska debatt i riksdagen. Jag såg tyvärr inte debatten live, men kunde följa twitterflödet från min lektion. Moderater skrev att Bildt krossade Ahlin, socialdemokrater sa att Bildt slingrade sig och vägrade svara på frågorna. Så jag tittar. Det mest intressanta i debatten är mycket riktigt utbytet mellan Urban Ahlin och Carl Bildt, bortsett från den glada spermien dvs.

Carl Bildt av Per Dahl/Informationsföreningen
Urban Ahlin av Anders Löwdin

Urban Ahlin frågar Bildt varför regeringen inte gick ut och krävde Mubaraks avgång i ett tidigare skede? Den frågan skulle till och med jag kunna svara på (Givet att Mubarak satt kvar vill man säkra korten, rent diplomatiskt). Det känns inte som om det är något man vinner politiska poänger på utanför riksdagens kammare, hur många förstår den djupare diplomatiska betydelsen och spelet i att kräva någons avgång. Men visst, frågan måste ställas, regeringen gjorde inte något som man kanske skulle kunnat göra i sammanhanget, en av de få saker de ens kunde göra.

Bildt svarar inte på frågan. Det är visserligen inte ovanligt, politiker, särskilt skickliga sådana, har en förmåga att svara på saker de vill svara på, inte på frågorna som ställs. Bildt är en väldigt skicklig politiker på det viset, han krossade mig i somras när jag försökte ställa frågor om FRA och Ipred. Men sen gör Bildt något förvånande. Han anklagar Ahlin för att vara socialist. Mer precist, han anklagar Ahlin för att vara representant för ett parti som är med i den socialistiska internationalen. Socialdemokraterna är mycket riktigt med där. Bildts poäng är att även Mubarak och Ben Ali var med där, sedan 1989. Vad har det för relevans i en politisk debatt år 2011? Precis som Ahlin påpekar så har även EPP, högerpartiet i Europaparlamentet, haft samröre med Ben Alis regim. Och i EPP sitter ganska många andra fula fiskar med.

Vart tog politiken vägen? Var tog debatten om antaganden i Egypten vägen? Var tog diskussionerna om hur man bäst stöttar demokratiuppbygnaden i Egypten vägen? Jag är evinnerligt trött på att medier och politrucker hellre leker eller stöttar The Blame Game i stället för att komma fram till konkreta lösningar på politiska problem. Kanske lever jag i förhoppningen om en idealbild i min trygga statsvetarsfär. Kanske tycker fler som mig. Tyvärr tror jag dock att detta riskerar fortsätta ganska lång tid. Den politiska sandlådan.

In the big sandbox av Ernst Vikne

Förändring vi kan lita på?

by David Recce (spursfan_ace on Flickr)

Nästan alltid när vi talar om politik ur ett historiskt perspektiv så talas det om ledarens roll i att forma politiken. Det kan vara diktatorer, det kan vara demokratiskt valda ledare. Det kan vara oppositionsledaren eller kanske ledaren för en viss organisation som har lyckats påverka en sakfråga eller några beslutsfattare i en avgörande riktning. Lite oavsett hur vi förhåller oss till fenomenet så är det ofta ledare som ges äran för en förändrat riktning i politiken eller i samhället i övrigt. Nu, efter – det inte särskilt dramatiska – valet 2010 verkar det som om svensk politik står inför flera ledarbyten som kan komma att påverka den riktning som svensk politik kommer ta framöver.

I Riksdagen sitter nu 8 politiska parti. Av dessa så är det garanterat två partier som kommer att få nya partiledare, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Mona Sahlin var kontroversiell och i vissa fall hånad under hela valrörelsen och hennes avgång har inte direkt kommit som en överraskning för någon. Däremot är det fortfarande öppet race avseende vem som ska efterträda henne. Ska (S) ta ett steg åt vänster, ett steg åt höger eller kommer det att vara en medlare som kan föra partiets enklaver samman? När det gäller (MP) avgår Maria Wetterstrand och Peter Eriksson då de enligt stadgarna inte får sitta kvar längre än 9 år.  Gustav Fridolin verkar vara en given efterträdare till Peter Eriksson och kan förhoppningsvis bidra med mer karisma till den manliga delen av språkrörsdoun, däremot har språkrören i (MP) inte lika mycket intern makt som i andra partier, så om vi får se någon drastisk förändring i politik och retorik återstår att se. Även Lars Ohly verkar hänga löst inför kongressen 2012 och Vänsterpartiet kan behöva någon som på ett bättre sätt kan aktualisera (V)s politik.

På högerkanten verkar det inte ske lika mycket förändringar. Maud Olofsson kommer att sitta kvar som ledare för Centerpartiet ytterligare ett tag, även om partiet verkar genomgå vissa reformer angående hur de ska genomföra sin politik efter det inte speciellt lyckade valresultatet. Däremot har det varit en hel del diskussion om Göran Hägglund kommer att klara sig kvar på partiledarposten i Kristdemokraterna efter ett dåligt val och flertalet opinionsundersökningar under 4%-spärren. Vissa vill hävda att Hägglund är mer populär än hans parti, men andra verkar hävda att han inte lyckas förmedla dem kristdemokratiska politiken tillräckligt väl, något jag visserligen är böjd att hålla med om. Reinfeldt och Björklund sitter ohotat kvar. Likså gör Jimmy Åkesson.

Utanför Riksdagen hände visserligen inte mycket i valet senast, men i EU-valet 2009 fick Piratpartiet drömsiffror och Feministiskt Initiativ är alltid med i mediabruset under valrörelsen. Vid årsskiftet avgick Rick Falkvinge som partiledare för (PP) och ersattes av Anna Troberg. Det är ett välkommet byte som förhoppningsvis leder till en humanare retorik och en lugnare samtalston, alltså lite av det jag efterfrågade när jag lämnade Piratpartiet i höstas. Gudrun Schyman har sedan tidigare sagt att hon tänker avgå som talesperson för  (F!) och för snart en vecka sen avled Stina Sundberg, den andra talespersonen och en av grundarna till (F!). Schyman kommer att efterlämna ett stort hål på den mediala, medan Sundberg nog snarare kommer lämna ett tomrum internt. Det blir intressant att se vad de två utmanarna kommer att prestera fram till 2014. Den tredje utmanaren, Liberaldemokraterna, har ännu inte stabiliserats så att man kan tala om några ledarförändringar, därför lämnar jag dem utanför.

En annan politisk kraft är LO, Landsorganisation. LO har länge varit starka pådrivare av den socialdemokratiska agendan och även om de kanske tappat lite i betydelse senaste åren, inte minst på grund av den borgerliga majoriteten, så är det en viktig politisk händelse att Wanja Lundby-Wedin avgår efter 12 år som LO-bas nästa år. Hon är den första LO-bas som inte kommer från en av industriförbunden utan har i stället sin grund i den kommunala sektorn.

Som ung politiskt intresserad vill jag även snabbt titta på de politiska ungdomsförbunden. Till vänster står det redan klart att Ida Gabrielsson avgår som ordförande för Ung Vänster, Maria Ferm och Jakop Dalunde avgår som språkrör för Grön UngdomJytte Guteland sitter visserligen kvar som ordförande i SSU (fel, se uppdatering nedan) (hon är den äldsta förbundsordföranden för något av de politiska ungdomsförbunden, trots att SSU “vill ha ett nytt ungt ledarskap” för (S)) men hon har nämnts som möjlig, om än inte så trolig, ny partiledare för (S).

Niklas Wykman avgick redan i höstas som ordförande för Moderata Ungdomsförbundet och ersattes av Erik Bengtzboe. Ryktesvis verkar Bengtzboe vara en mer lojal följare av den politik (M) för än vad Wykman var, men det blir likväl intressant att se vilka steg MUF nu kommer ta. Magnus Andersson kommer lämna posten som ordförande i CUF och det finns redan väldigt intressanta liberala kandidater för den posten. Med tanke på att jag blev väldigt fascinerad av CUFs kampanj under valrörelsen så kommer jag att följa utvecklingen där så mycket jag kan. Charlie Weimers lämnar sin post i KDU, och även vice ordförande Ebba Busch har bestämt sig för att göra samma sak. Det verkar som om enbart Adam Cwejman i LUF sitter kvar inom Alliansens ungdomsförbund.

För SDU, Sverigedemokratisk Ungdom, har ju förbundsordföranden William Petzäll hamnat i blåsväder. Det är fortfarande oklart om han kommer att sitta kvar som ordförande eller om det blir vice ordförande Gustav Kasselstrand som får ta över tills vidare.

Ung Pirats ordförande Stefan Flod kommer också att avgå till våren. Ersättaren är ännu inte fastställd och det finns flera olika kandidater som kan ta förbundet i olika riktningar. Frågan är om Ung Pirat kommer att satsa på aktivism eller intern stabilitet fram till 2014.

Detta var en, kanske inte så, kort genomgång av ledarskapen inom svensk politik framöver. Tänk gärna över hur debatten förändras de närmaste åren, och vilken effekt alla dessa byten kan få.

***Uppdatering***: Det verkar som att SSU nu på morgonen skickat ut pressmeddelande om att Jytte Guteland faktiskt kommer att avgå i augusti. Således är det enbart Adam Cwejman (och kanske William Petzäll) som sitter kvar som ordförande bland de politiska ungdomsförbunden.  Tack Anders för tipset.