Category Archives: Yttandefrihet

Reflections after #net4change – What role does social media play?

It’s been a while since I last posted. This looking-for-inspiration thing is a bit harder than you might expect. But earlier this week I had the fortune to take part of an event that surged with inspiration and probably left everyone with an urge to keep discussing and writing. #net4change, or Internet and Democratic Change as it’s called formally, was a full day conference arranged by SIDA,  the Swedish International Development Cooperation Agency, and the swedish think-tank-of-sorts Juliagruppen, or the Julia Group. Together they arranged a phenomenal discussion with some very very smart and interesting people.

I wanted to share what I consider the most important discussion that took place during the conference: What importance social media actually had on the revolutions and the revolutionary process.

There are two contrasting views regarding this phenomenon. The first, presented by many and at the core of the reasoning from many of the organizers of the conference, is that social media and internet was the key for making these revolutions possible and that ICT (information and communications technology) development is the key for empowering citizens of all nations. The other view, of which Egyptian activist Salma Said was the most vocal proponant, is that social media was in some ways a hindrance for the revolutino and it wasn’t until the net was shut down that the real mass of people took to the streets and eventually toppled the regime.

Most of the participants at the conference probably went there with the preconception that the “Twitter Revolution” was something absolute and that the driving force behind the revolutions was the fact that they had technologies that enabled a quick flow of information for gatherings and that it reduced the need for violent protests. One person who emphazised this was Slim Amamou, a tunisian activist who was imprisoned early on in the revolution and eventually became secretary of state for the transitional government. In his speech he claimed that with out social media or the internet, the revolution had simply not been possible. Partly as a method of coordinating movements but also to spread the message across the country. A reason for the latter argument is that the revolution started in Sidi Bouzid, a smaller town, and eventually spread all the way to Tunis, unlike other revolutions that started in and centered around the capital. Hamza Fakhr from Syria was also of a similiar opinion. He claims that since the internet was first implemented in Syria in 2001, people have started to understand that their country and regime is backwards and authoritarian, as opposed to being the pinnacle of human civilization as they where made to believe when the regime had a monopoly on information.

At the other side of the spectrum is Salma Said and many of her fellow egyptian activists present at the conference. According to her the social media was actually some what of a hindrance at the early phases of the revolution because it made people sit at home and observe what was happening instead of going out on to the streets and Tahrir Square to try to topple the regime. It wasn’t until the regime shut down the internet that the huge mass of people eventually took to the streets in the millions and ended Mubaraks reign. Being an active blogger before the revolution, Said claimed that she didn’t use any kind of social media for the first 18 days of the revolution, instead she used sticks and stones and “when there was an attack on Tahrir square we defended it with our lives, not with Twitter or Facebook” .

I’d say that both claims are true to some extent, and that there are different reasons for them being true (of course).

The main idea at the conference was social media as a facilitator of the revolutions, not as the driving force behind it. I’d say this is true even for Egypt. The information that spead from Tunisia was surely not reported by the state TV but rather through the internet or telephones. The initial cooperation between activists was surely facilitated through some form of modern ICT. And the opposite is also true. Tunisia would probably never have been able to topple Ben Ali through twitter uppdates and facebook statuses, it was the fact that people took to the streets, and died on those streets that made others join and that led to the demise of the regime.

Slim Amamou gave a wonderful example of what role the net actually did play once the revolutions had commenced. When Anonymous took down the websites and servers for the regime, it left a surge of inspiration in the revolutionaries that they were being aided, observed and heard from all parts of the world. As someone on the conference put it (rather gruesomely): There was a feeling that the deaths were not in vain, they also accomplished something.

The social media was of course also the thing that quenched the western hunger for information about what was happening in the region, since they weren’t able to send journalists in. But perhaps western media has, because their main source of information came through these channels, over simplified and over strechted the importance of particularily Twitter and Facebook. The ICT should get more of the credit (i.e both internet and mobile technology) but the main bulk of the emphazis sohuld lay with the activists that took to the streets and shed their lives.

What do you think about this?

There will be more reflections on this topic soon. More on this: Copyriot

 

Liberalismens problem – revistited

Liberty av Alasis

För att täcka över skrivtorkan plockar jag fram en text som jag skrev 2009. Det var min ansökan till Stureakademin som jag hade nöjet att få delta i under förra året. Nya kullen har nyligen påbörjat sin utbildning, och nästa ansökning är inte förrän i november. Jag råder dock alla med intresse för de liberala idéerna att söka. För de med ett mer socialdemokratiskt perspektiv finns även Wigforsakademin.

 

Frihet kontra trygghet i svensk politik.

Francis Fukuyama beskrev i The End of History and the Last Man ideologiernas död. De liberala tankarna har i vår samhälle anammats av alla politiska läger i någon utsträckning. Det är helt enkelt så att andra ideologiska inriktningar som står i direkt konflikt med de liberala tankarna inte längre har någon plats i världen. Med den ganska simpla beskrivningen skulle man kunna hävda att liberalismens betydelse är fundamental, men inte behöver debatteras då där inte finns någon konflikt. Men Fukuyamas tes har tappat lite av sin relevans. Framför allt om man ser till det faktum att liberalismen visst har problem och hot som måste övervinnas. Jag anser att ett av liberalismens absolut största utmaningar är att politiker gladeligen kallar sig liberaler, men likväl väljer att inskränka individers frihet, mot löften om ökad trygghet och ökat skydd mot hemskheter.

För individers frihet är hotad! Inte minst gäller det den personliga sfären, den personliga integriteten. FRA-lagen som ska avlyssna kabeltrafik in och ut ur Sverige, IPRED som ska tillåta privata aktörer att hitta fildelare, Datalagringsdirektivet där information om mobil- och datatrafik ska sparas i upp till sex månader, Telekompaketet där bredbandsoperatörer ska ansvara för att trafik över deras nätverk är laglig och där de ska stänga av användare som inte följer de bestämmelserna, ACTA där tullar bland annat ska söka igenom digitala förvaringsmedier efter upphovsrättsskyddat material, IPRED2 där fildelning ska kunna innebära fängelsestraff – Ja, listan kan göras lite för lång för medborgarnas bästa.

För att djupare definiera vilken sorts frihet jag talar om vill jag göra en distinktion mellan olika friheter. Isaiah Berlin delar in friheten i positiv och negativ frihet. Den negativa friheten är frånvaron av begränsningar i individens handlande och tankar. Detta kopplas indirekt till den positiva friheten, alltså möjligheten att göra sina egna val, förverkliga sig själv och ha kontroll över sitt eget liv. Berlin menar att den positiva friheten har varit lättare för stater att kompromissa. Men jag skulle mena att den nya utvecklingen med övervakning och datalagring inskränker på båda friheterna. Den kritiska faktorn som påverkar både den positiva och negativa friheten är självcensuren. Hur då? Ett exempel: Förra året gjordes en undersökning i Tyskland där man hittade att vanliga medborgare inte längre vågade ringa sina psykologer och relationsrådgivare på grund av rädslan för att informationen om samtalet skulle komma att sparas i enlighet med datalagringsdirektivet. Samma sak riskerar att hända i Sverige. Kan man verkligen försvara ett så pass förändrat beteende, uppenbarligen orsakat av en inbyggd osäkerhet gentemot den svenska staten?

Vi gillar inte att man öppnar och granskar vår post, även om detta sker i datoriserad form med digitala söksträngar. Vi tycker inte om att staten registrerar, lagrar eller vill ha tillgång till information om våra individuella egenheter eller våra rörelser såväl i den fysiska som i den elektroniska världen. Vi uppskattar inte att de etablerade gränserna för friheten inskränks, oavsett om det sker med hänvisning till järtecken i skyn eller våra soldaters säkerhet utomlands.”

Så skrev Thomas Gür i slutet av juni 2009 på ledarsidan i Svenska Dagbladet om just friheter och tryggheter i svensk politik idag. Utgångspunkten i ledaren, precis som i denna essä, är att det borgerliga blocket numera sätter större fokus på att vara trovärdiga i trygghetsfrågor än att värna om de friheter som de tidigare kämpat för. Men trygghet är väl också bra? Självklart är det bra med trygghet också. Men som Gür konstaterar går trygghet ut över friheterna när de ska implementeras. Det tyska datalagringsdirektivet är ett perfekt exempel på Gürs resonemang. Man ger medborgarna trygghet och skydd gentemot de terrorister och kriminella man försöker fånga, men man gör det genom att inskränka grundläggande friheter och istället avlyssna befolkningen.

Men det är kanske dags att återknyta detta till svensk politik och hur liberalismen hotas i vårt land idag. Jag kommer att använda mig av Folkpartiet som politiskt exempel, främst på grund av att de fortfarande klassar sig som det främsta liberala alternativet i svensk politik idag. På hemsidan ger man en bakgrund med ”liberalismens rötter” där en av huvudsatserna är arbetet för individens rättigheter. De listar liberala landvinningar så som yttrandefrihet, lika rösträtt för alla och tryckfrihetsförordningen. Under ”Nya utmaningar” i kategorin Liberalism nämns ordet frihet endast en gång. När de nämner sina liberalistiska landvinningar i den kategorin finns bara rösträtten med, inget värnande om yttrandefrihet, tryckfrihet eller några andra friheter som liberalismen vanligtvis borde kämpa för. Vad hände egentligen? Var tog kampen för friheten vägen? Den har helt enkelt stagnerat. Man tar friheterna för givet. Nu är det bara att lägga till lite tryggheter för att göra allt riktigt bra.

Men! Det är inte så lätt som politikerna i dag verkar tro. Benjamin Franklin sa 1775 att They who can give up essential liberty to obtain a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.” Fler lagar om trygghet föder oro. Mer oro skapar behovet av fler inskränkande lagar. Man tappar således både den ursprungliga friheten, men samtidigt försvinner illusionen av trygghet då samhället fortsätter tro på ett hot som möjligtvis är motiverat.

Som Piratpartist [sic] kopplar jag ofta fildelningsproblematiken till huruvida man ska få inskränka individers frihet för att stärka privata intressen. Den trygghet som man nu försöker vinna valen på används även i den problematiken, kreatörers försörjningstrygghet gentemot den fildelande och småkriminella massan. John Stuart Mill skriver i Om friheten att där individuella friheten korsar ekonomiska frihetens väg kan det ibland uppstå problem, så som huruvida det ska finnas offentlig kontroll för att förebygga förfalskning (eller i detta fallet, kopiering); ”Sådana frågor tangerar problemet om den individuella friheten endast såtillvida som det alltid under i övrigt lika betingelser är bättre att låta människor sköta sig själva än att tvinga dem”.

Men det är ändå kampen mot övervakningssamhället som är viktigast för mig. Jag är allvarligt oroad för att den lagstiftning som införts och den som är på väg kan komma att hindra människor i vårat samhälle att må bättre och, i slutändan, att kunna tänka och tycka vad de vill. Där följer jag en gammal idétradition med tänkare som Locke, Hobbes, Franklin, Jefferson, Mill, Berlin, Rawls, Nozick och många fler. Liberalismen har inte vunnit och är inte ohotad. Därför måste den frihetliga kampen återuppväckas. Vår frihet måste återerövras. Det är liberalismens stora problem idag.

 

Hacktivismen som demokrativerktyg

I svallvågorna av demonstrationerna i Iran 2009, infokriget kring Wikileaks hösten och vintern 10/11, revolterna i Vitryssland i mellandagarna, revolutionerna i Tunisien och Egypten och så vidare så har många talat om Twitterrevolutioner, Facebook som demokrativerktyg, och det allmänna lyftet för allt vad sociala medier eller politisk aktivism på nätet heter. Och visst, det är kraftfulla och gripande exempel vi har fått ta del av de senaste åren. Men det är inte något nytt fenomen, det har bara till viss del tagit ny form och fått en större spridning än vi tidigare har kunnat se. Jag skrev min kandidatuppsats om just detta, en uppsats som lämnades in några dagar efter nyårsafton och där jag den sista veckan suttit och följt utvecklingen i Vitryssland lika intensivt som jag försökt få klart arbetet. En uppsats där jag precis när jag skulle sätta igång på allvar, fick alla mina teorier krossade av Anonymous attacker på Mastercard, Visa och PayPal. Min teori var tidigare att den politiska nätaktivismen de senaste 6 åren ändrat form så mycket att det var dags att definiera om begreppet hacktivism gentemot cracktivism. Men Anonymous ruckade ännu en gång på den ordning som vi trodde fanns, och lämnade mig att definiera om min forskningsuppgift. Detta ska inte handla om hur jag gick till väga när jag skrev min uppsats, vill ni veta det så får ni ta och läsa den istället.

Nej, vad jag illustrerade ovan är hur den politiska aktivismens nyckfulla natur och nätets aggregerande förmåga skapar en situation där idéer och teorier kan behöva omprövas med ganska kort varsel. Likväl ska jag, med min egen research i ryggen, försöka säga säga något om vad det är som händer inom hacktivismen, den nätbundna politiska aktivismen. Först lite kort om begreppen. Hacktivism är användandet av tekniska hjälpmedel för att nå politiska mål. Cracktivism är att med tekniska lösningar bryta sig in i system eller förstöra dem för att föra fram politiska budskap. Mass action hacktivism är när många individer utför koordinerade attacker i syfte att tillfälligt avbryta kommunikation och liknande, dDoS-attacker är ett sätt att göra detta. Till skillnad från Cracktivism syftar inte Mass action hacktivister till att förstöra hemsidor eller permanent avbryta kommunikation, utan man vill i stället tillfälligt hindra för att visa styrka och föra fram sina åsikter. Det sista begreppet, och fokus för mitt arbete, är digitalt korrekt hacktivism. Aktivismen här använder internet som ett verktyg för att amplifiera politiska budskap, den bygger på en övertygelse om att alla människor har rätt till information och de agerar därefter. Det innebär bland annat att de försöker hitta vägar för människor att kommunicera runt censur, filter och blockeringar. Hacktivismens samvete skulle man kunna kalla det.

Åter till Nordafrika, Iran och Wikileaks. Den trend jag har observerat de senaste åren, som inte finns representerad i samma utsträckning tidigare, är att den digitalt korrekta hacktivismen har tagit mycket större utrymme i de politiska uttrycken. Samtidigt har mass action hacktivismen tagit sig an allt större byten, ibland med enorm kraft. Så pass stor kraft att man under en tid lyckades störa enorma betalningstjänsters verksamhet. Men, och detta är nog en av de upptäckterna som jag anser är mest fascinerande av allt, de som utför mass action attackerna har i flera olika fall bytt bana efter en tid för att i stället söka mer konstruktiva verksamheter. När regimen i Iran stängde ner delar av nätet och kraftigt censurerade det som var kvar så började grupper som Anonymous ganska omedelbart att dDoS:a iranska servrar för att störa statens verksamhet. Men redan 4 dagar efter valet hade ett flertal individer lyckats övertala den största delen av Anons soldater att man borde fokusera på att aktivisterna på gatorna i Teheran skulle kunna sprida information via anonymiserat och säkert nät, inte överbelasta kvarvarande nät med onödiga attacker.

Aktivist från Anonymous av Stian Eikeland

Jag har redan rört vid detta i föregående poster, men användningen av Tor-noder och proxynätverk spelar en stor roll för aktivisterna i konfliktområdena. Intervjuerna jag höll för uppsatsen visade att mycket av informationen som nådde ut ur Iran kom genom just sådana verktyg, det är självklart grova uppskattningar men med största sannolikhet hade vi inte kunna få en lika bra helhetsbild av händelserna i Iran om det inte vore för tunnlarna hacktivister satte upp från t.ex Sverige. Men det stannar inte där. Även den mass action hacktivism som fortsatte tog sig mer konstruktiva former. Man utvecklade ett program som heter Slow Loris (tröglorier) som kunde göra enskilda servrar otillgängliga utan att överbelasta nätet, en mycket effektiv metod som enligt mina intervjuobjekt ska ha räddat flera individer att bli arresterade eller till och med dödade av regimen.

När det gäller Wikileaks såg vi samma sak hända, trots att det tog mycket längre tid för de storskaliga attackerna att sluta. Ganska omedelbart efter att Wikileaks huvudsida hade börjat attackeras satte aktivister upp mängder med speglade siter där man kunde komma åt samma information som på huvudsidan. Flera nya läcksidor startades för att sprida ut bördan ytterligare och till slut ändrade även Anon sin Operation Payback till att bli Operation Leakspin som i sin tur blev Crowdleaks. Kring Egypten såg vi aktivister samla ihop gamla modem för kunna koppla upp människor i Egypten på det fasta telefonnätet när fibernätet blev nedstängt. Telecomix har varit en drivande kraft i flera av dessa fallen. Och nu börjar många hacktivistsvärmar att mobilisera för att hjälpa aktivister i Algeriet när regimen har stängt ner nätet även där.  De demokratitörstande revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern kommer nog ligga högt i nyhetsflödet hela våren. Jag hoppas verkligen det. Och lita på att delar av slaget kommer utkämpas på nätet.

Jag försöker inte säga att hacktivisterna är demokratikämparna och att det är hackers i Sverige, Tyskland, Rumänien och Marocko som bör hyllas. De som faktiskt revolterar, de som spiller sitt blod på gatorna, de är personerna som bör hyllas, men hacktivsterna runt om världen som hjälper till med de resurser som finns tillhanda, de tillför en ny politisk dimension som är både intressant att undersöka, och viktig att belysa. Deras arbete är inte det som störtar diktatorer, men de är en faktor i beräkningen som spelar en roll att uppmärksammas.

Vilka delar av detta vill ni se att jag utvecklar i framtida bloggposter? Skriv gärna vad ni tycker nedan.