Bildt och Ahlin – The Blame Game

Jag skrev så sent som igår om hur man genom att behandla sina motståndare med respekt kanske kan bygga relationer över gränser för att komma till gemensamma slutsatser. Nu är självklart ett drömscenario på många sätt, och kanske enbart applicerbart på lobbyism och inte egentligen på det partipolitiska spelet. För det är ett spel man spelar i politiken. Det går att se ganska tydligt i valrörelser och även så här mellanperioderna. Vi ser de blå partierna kalla de röda för “vänsterpack” och de röda kalla de blå för “borgarsvin”. Vi ser hur alla försöker ta politiska eller möjligtvis moraliska poäng genom att attackera Sverigedemokraterna.

Jag är i allmänhet ganska trött på den barnsliga politiska argumentationstekniken. Jag tycker att det är skamligt när William Petzäll (SD) blir hånad mer än han förtjänar, när vi har sett flera politiker förr med alkoholproblem. Eller att se Margaretha Sandstedt (SD) säga fel angående en ekonomisk prognos. Det var inte 40 000 miljarder som var fel, utan värdet hon angav i euro. När pressansvarige Martin Kinnunen sedan skulle rätta sa han helt rätt siffra till pressen, men blev att alla verkade övertygade om att hela SD räknat fel, utan att någon kollade på underlaget (som visserligen var lite udda, men sånt hör till).

Visst, nu råkar dessa två exempel handla om SD och det är till stor del för att jag tycker att de blir orättvist behandlade. Visst, granska gärna, det kommer många grodor därifrån, men att gå från granskning till hånande är inte värdigt något parti.

Så, för att ta ett annat praktexempel. Dagens utrikespolitiska debatt i riksdagen. Jag såg tyvärr inte debatten live, men kunde följa twitterflödet från min lektion. Moderater skrev att Bildt krossade Ahlin, socialdemokrater sa att Bildt slingrade sig och vägrade svara på frågorna. Så jag tittar. Det mest intressanta i debatten är mycket riktigt utbytet mellan Urban Ahlin och Carl Bildt, bortsett från den glada spermien dvs.

Carl Bildt av Per Dahl/Informationsföreningen
Urban Ahlin av Anders Löwdin

Urban Ahlin frågar Bildt varför regeringen inte gick ut och krävde Mubaraks avgång i ett tidigare skede? Den frågan skulle till och med jag kunna svara på (Givet att Mubarak satt kvar vill man säkra korten, rent diplomatiskt). Det känns inte som om det är något man vinner politiska poänger på utanför riksdagens kammare, hur många förstår den djupare diplomatiska betydelsen och spelet i att kräva någons avgång. Men visst, frågan måste ställas, regeringen gjorde inte något som man kanske skulle kunnat göra i sammanhanget, en av de få saker de ens kunde göra.

Bildt svarar inte på frågan. Det är visserligen inte ovanligt, politiker, särskilt skickliga sådana, har en förmåga att svara på saker de vill svara på, inte på frågorna som ställs. Bildt är en väldigt skicklig politiker på det viset, han krossade mig i somras när jag försökte ställa frågor om FRA och Ipred. Men sen gör Bildt något förvånande. Han anklagar Ahlin för att vara socialist. Mer precist, han anklagar Ahlin för att vara representant för ett parti som är med i den socialistiska internationalen. Socialdemokraterna är mycket riktigt med där. Bildts poäng är att även Mubarak och Ben Ali var med där, sedan 1989. Vad har det för relevans i en politisk debatt år 2011? Precis som Ahlin påpekar så har även EPP, högerpartiet i Europaparlamentet, haft samröre med Ben Alis regim. Och i EPP sitter ganska många andra fula fiskar med.

Vart tog politiken vägen? Var tog debatten om antaganden i Egypten vägen? Var tog diskussionerna om hur man bäst stöttar demokratiuppbygnaden i Egypten vägen? Jag är evinnerligt trött på att medier och politrucker hellre leker eller stöttar The Blame Game i stället för att komma fram till konkreta lösningar på politiska problem. Kanske lever jag i förhoppningen om en idealbild i min trygga statsvetarsfär. Kanske tycker fler som mig. Tyvärr tror jag dock att detta riskerar fortsätta ganska lång tid. Den politiska sandlådan.

In the big sandbox av Ernst Vikne

Virus för politiker

Idéer som virus? Swineflu av Mugley

Det finns ett virus som drabbar politiker. Ja, det finns ett virus som drabbar till och med politiska processer. Detta virus tar sig olika former, det kan kallas “idé”, det kan kallas “värdering” eller så kan det kallas “kunskap”. Oavsett vad man väljer att kalla det så har forskare kommit fram till att detta virus är en av de mest destruktiva saker som kan drabba en tätt samansluten grupp av beslutsfattare, maktförhållanden eller policy över huvud taget.

En av de stora fördelarna med statsvetenskapen i samband med ett aktivt intresse för politik är att man kan vända och vrida på hur politik skapas och framför sig se vilka frågor och individer en sådan förändring kan komma att omfatta. Jag läser just nu en väldigt bra kurs kallad “Policyprocesser”, alltså en kurs om hur beslutsprocesser inom politiken ser ut, både teoretiskt och praktiskt. Idag kom jag över en analysmodell kallad “The Network Approach” av Silke Adam och Hanspeter Kriesi (i boken Theories of the Policy Process av Paul A. Sabatier (red) från 2007) , och det är delar av den jag beskrev ovan.

Adam och Kriesi beskriver i sitt kapitel olika sätt som nätverk formas på inom politikskapande processer och vilka karakteristiska drag dessa olika typer av nätverk har. De tar självklart även upp problem, eller externa faktorer, som nätverken kan stöta på. En av dessa externa faktorer är just idéer, värderingar och kunskap.

För att uttrycka det på kuf-språk:

“exogenous changes in policy fashion, ideas or policy frames present a very serious challenge to existing policy communities and networks. New ideas have a virus-like quality and hav an ability to disrupt exisiting policy systems, power realtionships and policies.” New ideas, knowledge, or values can lead to the dissolution of established relations between actors in a policy network, to the rise of new actors or to established actors adopting new issues
Adam & Kriesi s. 142 i Paul A. Sabatier “Theories of the Policy Process (2007)

Who Else Has A Bright Idea av Nhuisman

Vad innebär då detta? Jo, att somliga statsvetare hävdar att för att bryta en existerande beslutsstruktur eller policyelit så krävs det så lite som att en idé förs in på arenan för att bryta maktförhållanden i policyprocesserna. Detta är också anledningen till att lobbyism är så oerhört vanligt, och att det blir allt vanligare, i politiska sammanhang. För att få in en reell förändring i strukturerna krävs det alltså enbart att ett fåtal människor tar med sig de nya idéerna i existerande strukturer. Men som Jimmy Callin skriver, det gäller fortfarande att skynda långsamt i politiken. Om man för aktivt försöker bryta varande struktur kan det antingen innebära att beslutsfattarna skapar en järnridå kring sig själva, eller så lyckas man för väl varpå hela den gällande strukturen bryter samman i konflikter och en ny, sedan innan organiserad, maktfaktor kan komma in i bilden och göra saker otrevliga.

Från detta kan man också se värdet i att försöka hålla sig på god fot med beslutsfattare, det är trots allt enklare att övertala en vän om att den borde ändra sig, än att övertala en motståndare att den har fel. (nudge nudge, wink wink). Så, för att lyckas i politiken är en av ingredienserna, i det inte speciellt enkla receptet, att vara respektfull, schysst och medveten om sin omgivning.



Hacktivismen som demokrativerktyg

I svallvågorna av demonstrationerna i Iran 2009, infokriget kring Wikileaks hösten och vintern 10/11, revolterna i Vitryssland i mellandagarna, revolutionerna i Tunisien och Egypten och så vidare så har många talat om Twitterrevolutioner, Facebook som demokrativerktyg, och det allmänna lyftet för allt vad sociala medier eller politisk aktivism på nätet heter. Och visst, det är kraftfulla och gripande exempel vi har fått ta del av de senaste åren. Men det är inte något nytt fenomen, det har bara till viss del tagit ny form och fått en större spridning än vi tidigare har kunnat se. Jag skrev min kandidatuppsats om just detta, en uppsats som lämnades in några dagar efter nyårsafton och där jag den sista veckan suttit och följt utvecklingen i Vitryssland lika intensivt som jag försökt få klart arbetet. En uppsats där jag precis när jag skulle sätta igång på allvar, fick alla mina teorier krossade av Anonymous attacker på Mastercard, Visa och PayPal. Min teori var tidigare att den politiska nätaktivismen de senaste 6 åren ändrat form så mycket att det var dags att definiera om begreppet hacktivism gentemot cracktivism. Men Anonymous ruckade ännu en gång på den ordning som vi trodde fanns, och lämnade mig att definiera om min forskningsuppgift. Detta ska inte handla om hur jag gick till väga när jag skrev min uppsats, vill ni veta det så får ni ta och läsa den istället.

Nej, vad jag illustrerade ovan är hur den politiska aktivismens nyckfulla natur och nätets aggregerande förmåga skapar en situation där idéer och teorier kan behöva omprövas med ganska kort varsel. Likväl ska jag, med min egen research i ryggen, försöka säga säga något om vad det är som händer inom hacktivismen, den nätbundna politiska aktivismen. Först lite kort om begreppen. Hacktivism är användandet av tekniska hjälpmedel för att nå politiska mål. Cracktivism är att med tekniska lösningar bryta sig in i system eller förstöra dem för att föra fram politiska budskap. Mass action hacktivism är när många individer utför koordinerade attacker i syfte att tillfälligt avbryta kommunikation och liknande, dDoS-attacker är ett sätt att göra detta. Till skillnad från Cracktivism syftar inte Mass action hacktivister till att förstöra hemsidor eller permanent avbryta kommunikation, utan man vill i stället tillfälligt hindra för att visa styrka och föra fram sina åsikter. Det sista begreppet, och fokus för mitt arbete, är digitalt korrekt hacktivism. Aktivismen här använder internet som ett verktyg för att amplifiera politiska budskap, den bygger på en övertygelse om att alla människor har rätt till information och de agerar därefter. Det innebär bland annat att de försöker hitta vägar för människor att kommunicera runt censur, filter och blockeringar. Hacktivismens samvete skulle man kunna kalla det.

Åter till Nordafrika, Iran och Wikileaks. Den trend jag har observerat de senaste åren, som inte finns representerad i samma utsträckning tidigare, är att den digitalt korrekta hacktivismen har tagit mycket större utrymme i de politiska uttrycken. Samtidigt har mass action hacktivismen tagit sig an allt större byten, ibland med enorm kraft. Så pass stor kraft att man under en tid lyckades störa enorma betalningstjänsters verksamhet. Men, och detta är nog en av de upptäckterna som jag anser är mest fascinerande av allt, de som utför mass action attackerna har i flera olika fall bytt bana efter en tid för att i stället söka mer konstruktiva verksamheter. När regimen i Iran stängde ner delar av nätet och kraftigt censurerade det som var kvar så började grupper som Anonymous ganska omedelbart att dDoS:a iranska servrar för att störa statens verksamhet. Men redan 4 dagar efter valet hade ett flertal individer lyckats övertala den största delen av Anons soldater att man borde fokusera på att aktivisterna på gatorna i Teheran skulle kunna sprida information via anonymiserat och säkert nät, inte överbelasta kvarvarande nät med onödiga attacker.

Aktivist från Anonymous av Stian Eikeland

Jag har redan rört vid detta i föregående poster, men användningen av Tor-noder och proxynätverk spelar en stor roll för aktivisterna i konfliktområdena. Intervjuerna jag höll för uppsatsen visade att mycket av informationen som nådde ut ur Iran kom genom just sådana verktyg, det är självklart grova uppskattningar men med största sannolikhet hade vi inte kunna få en lika bra helhetsbild av händelserna i Iran om det inte vore för tunnlarna hacktivister satte upp från t.ex Sverige. Men det stannar inte där. Även den mass action hacktivism som fortsatte tog sig mer konstruktiva former. Man utvecklade ett program som heter Slow Loris (tröglorier) som kunde göra enskilda servrar otillgängliga utan att överbelasta nätet, en mycket effektiv metod som enligt mina intervjuobjekt ska ha räddat flera individer att bli arresterade eller till och med dödade av regimen.

När det gäller Wikileaks såg vi samma sak hända, trots att det tog mycket längre tid för de storskaliga attackerna att sluta. Ganska omedelbart efter att Wikileaks huvudsida hade börjat attackeras satte aktivister upp mängder med speglade siter där man kunde komma åt samma information som på huvudsidan. Flera nya läcksidor startades för att sprida ut bördan ytterligare och till slut ändrade även Anon sin Operation Payback till att bli Operation Leakspin som i sin tur blev Crowdleaks. Kring Egypten såg vi aktivister samla ihop gamla modem för kunna koppla upp människor i Egypten på det fasta telefonnätet när fibernätet blev nedstängt. Telecomix har varit en drivande kraft i flera av dessa fallen. Och nu börjar många hacktivistsvärmar att mobilisera för att hjälpa aktivister i Algeriet när regimen har stängt ner nätet även där.  De demokratitörstande revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern kommer nog ligga högt i nyhetsflödet hela våren. Jag hoppas verkligen det. Och lita på att delar av slaget kommer utkämpas på nätet.

Jag försöker inte säga att hacktivisterna är demokratikämparna och att det är hackers i Sverige, Tyskland, Rumänien och Marocko som bör hyllas. De som faktiskt revolterar, de som spiller sitt blod på gatorna, de är personerna som bör hyllas, men hacktivsterna runt om världen som hjälper till med de resurser som finns tillhanda, de tillför en ny politisk dimension som är både intressant att undersöka, och viktig att belysa. Deras arbete är inte det som störtar diktatorer, men de är en faktor i beräkningen som spelar en roll att uppmärksammas.

Vilka delar av detta vill ni se att jag utvecklar i framtida bloggposter? Skriv gärna vad ni tycker nedan.

Politisk aktivism utan gränser

Min kandidatuppsats finns nu att ladda hem för de som är intresserade.
Den handlar om begreppet “digitalt korrekt hacktivism” och använder revolutionen i Iran 2009 som vägledande exempel för mina resonemang. Längre bloggposter om ämnet kommer publiceras senare, den första om bara några minuter.

Ni får gärna kommentera här om ni vill att jag ska utveckla något som står i uppsatsen, eller om ni har något annat ämne jag borde ta upp på bloggen.

Aktivt E-bistånd

Ett av de återkommande temana som jag hade tänkt skriva om i vår är E-bistånd. Jag hade visserligen tänkt vänta ytterligare någon vecka på första posten, men eftersom att Biståndsminister Gunilla Carlsson nu på morgonen gått ut och sagt att hon vill sätta ihop en arbetsgrupp för att utforma det svenska E-biståndet med hjälp av kreativa personer inom sociala medier så får jag göra det nu. Hon snuddade visserligen vid detta redan 21 Januari. Tanken är att ta fram nya idéer för att underlätta för demokratirörelser i diktaturer och andra icke demokratiska regimer att sprida sin information och organisera sig. I år ligger budgeten för demokrati och yttrandefrihet på 150 miljoner, en i sammanhanget blygsam siffra då det totala svenska biståndet är på hela 34 miljarder. Samtidigt har Utrikesminister Carl Bildt börjat prata om nätfrihet, eller nätsäkerhet, under FN, ett förslag som Piratpartiets Anna Troberg förkastade lite väl snabbt, genom att säga att för att USA har veto så kan man inte genomföra något sådant. Rysslands och Kinas veto nämndes dock inte just där.

By WeMeantDemocracy

Då min kandidatuppsats (som publiceras i dagarna) handlade om nätaktivism i samband med demonstrationerna i Iran sommaren 2009 och även annan politisk nätaktivism, så känns det som ett tämligen relevant område att skriva om här.

Carlsson nämner i sina intervjuer att Twitter och Facebook har varit viktiga källor för att sprida information och att det är sådana tjänster man ska uppmuntra. Även Bambuser, och grundaren Måns Adler, nämns i sammanhanget då man i stor utsträckning använt det i Egypten.  Dock finns där tyvärr ingen djupare analys, av förklarliga skäl, av hur dessa tjänster ska kunna skyddas när nätet stryps eller stängs av helt. Lite luddigt formulerat vill man fokusera på att hjälpa “förändringsaktörer”. Det kan vara saker som att utbilda kvinnor att använda nätet för informationssökning, det kan vara att ge diplomatiska påtryckningar för att försöka släppa fängslade bloggare och nätaktivister m.m. Förhoppningsvis innebär det också att man vill stödja företag och organisationer som utvecklar teknik så att denna ännu lättare kan användas i länder där nätet snabbt kan dras in.

Personligen skulle jag gärna se att budgeten för “särskilda insatser för demokrati och yttrandefrihet” ökade från 0.4 % procent av biståndsbudgeten (som i sin tur är 1% av BNP) till något mer kännbart. Detta för att kunna satsa resurser dels på utveckling av säkrare och bättre tjänster, dels kunna hjälpa till att bygga ut och säkra GSM-nät i utvecklingsländer (en teknik som faktiskt oftast fungerar till skillnad från många andra biståndsprojekt som bara slukar pengar) och många andra tekniska alternativ. Självklart finns det också möjlighet att utbilda och sprida information om teknikerna och även se till att förmedla resurser till där de gör bäst nytta i utbyggnad av nätet, bistå med $100-datorer och liknande projekt. Kort sagt, det finns en stor potential i att fokusera på teknik och kommunikation i biståndspolitiken, speciellt från ett land med så stor teknisk expertis som Sverige i just de områdena.

Jag har dock ett förslag på lite billiga, åtminstone initialt och på mellanlång sikt, biståndsalternativ som Sverige borde kunna ställa sig bakom.

Ett av de största problemen vi sett i Iran, Vitryssland, Tunisien och Egypten är inte att det inte finns tjänster nog att förmedla informationen, att samla ihop demonstrationerna eller att sprida propaganda. Nej, det största enskilda problemet är att när protesterna väl startar så är det just kommunikationsmöjligheterna som försvinner först. I Iran stängde man av 1 av 3 noder som skickade trafik ur landet, och de två andra begränsade man kraftigt samtidigt som man införde fullständig censur och filtrering av kvarvarande trafik. I Vitryssland blockerade man oppositionella sidor och sökte upp dissidenter som skrev skadligt material. I Tunisien censurerades och filtrerades nätet också. I Egypten stängde man av nätet fullständigt för alla som inte satt på företagslinor, och även GSM-nätet fick sig en törn. Allt detta med teknik och tjänster som oftast kommer från telekomföretag i väst.

http://torproject.org

Igår nämnde jag vid några tillfällen Tor-nätverk som ett sätt att anonymisera sin trafik för att lägga upp dokument på visslarsidor som t.ex Wikileaks. Tor användes dock även i Iran för att göra det möjligt för aktivisterna att se och sprida information förbi censureringen och blockaderna. För en person som är hyffsat tekniskt kompetent är det inga problem alls att ansluta sin dator till Tor-nätverken för att underlätta för individer bakom liknande brandväggar att sprida information. Samma teknik användes även för att hjälpa i Tunisien och till viss del i Vitryssland, även om kaoset i det senare fallet gick över tämligen snabbt när regimen satte ner foten. Även initialt i Egypten till nätet faktiskt stängdes av helt för merparten av invånarna. Det hade kanske inlett en smärre diplomatisk kris med stater som redan förtrycker sina invånare, men hade Sverige som stat kunnat göra det möjligt för Tor-nätverken och andra liknande tjänster att fungera bättre, dvs att sätta upp datorer och servrar som hjälper till att sprida trafiken och snabba upp den, så hade det varit en stor insats för demokratiska rörelser i flera icke demokratiska länder.

“Men! Handelssanktioner mot Sverige då?” ropar då någon. För det första är vår handel med diktaturerna i mellanöstern och Afrika inte speciellt omfattande. Visst, där finns ett utbyte men jämfört med hur handlen med våra grannländer ser ut är det inte ett stort problem om, låt säga, Iran skulle införa handelssanktioner mot Sverige. Exporten till Iran låg på 5 miljarder förra åren och importen var enbart på 87 miljoner. Detta med världens 18:e mest folkrika land. Libanon, ett annat land med nära förestående demokratisk revolution, har ännu lägre siffror i handeln, exporten till var på 430 miljoner och importen från var på 65 miljoner. I perspektiv så skattade  H&Ms huvudägare Stefan Persson personligen 880 miljoner 2009. För det andra så är det större risk att Sverige, genom EU, inleder handelssanktioner mot ett land som bryter mänskliga rättigheter genom att omöjliggöra medborgarnas kommunikation.

I Egypten stängde man dock av nätet helt. Åtmonstine bredbandet. Men det finns lösningar på det problemet också. Telecomix var en av organisationerna som fick mycket media när nätet ströps i Egypten eftersom att de började sätta upp modemanslutningar mot Egypten så att aktivister kunde ansluta till nätet via det fasta telefonnätet. Här finns också något som Sverige skulle kunna göra som stat, sätta upp en bank med gamla modem för att dessa ska kunna användas av demoktratikämpar i liknande nödsituationer. Inte särskilt dyrt, men väldigt nyttigt för de som vill driva demokratiska rörelser i länder där regimen inte riktigt håller med.

Uppföljning av detta kommer senare. Som sagt, förhoppningsvis blir detta en följetång i vår.

Kriget om läckorna

Det har på sistone varit en massa debatt om Wikileaks och dess legimitet. Faktum är att whistleblowing (vissling på grovt översatt svenska), att yppa hemligheter till pressen, i stort har ifrågasatts och debatterats på ett sätt som inte setts på ganska lång tid. Detta har inte minst att göra med omfattningen av läckorna och vilka yrkeskårer och konflikter det har handlat om som gör att man kan ifrågasätta Wikileaks tillvägagångssätt (något Daniel Domscheit-Berg, medgrundare till Wikileaks gjorde 10 februari). Massa kända läckor från tidigare, Watergate, IB-affären, Enron verkar inte ha väckt samma etiska diskussion. Som en reaktion på kontroversen har det startats ett antal andra visselsidor har startats för att bemöta den, enligt dem, förmodade storm av hemligheter som ska flöda ur företag och stater framöver. Jag förstår kritiken mot Wikileaks och är inte odelat positiv till verksamheten, men jag har också ansett att de faktiskt tagit ett relativtstort journalistiskt ansvar för att informationen ska granskas och inte bara skickas ut utan översyn. Somliga kanske inte håller med mig om detta, på det ena eller det andra hållet. Men jag säger bara att det kunde varit värre. Därför har jag tittat lite närmare på några av de nya visslarna och ska kort redogöra för deras tillvägagångssätt och relevans.

Wikileaks är den klart största sidan just nu och är de som gjort begreppet känt för en större allmänhet. De har ingen urskiljning i vilken sorts material de behandlar. De har hanterat krigsrapporter, diplomantkorrespondens och bankärenden i en härlig blandning. Och detta är enbart efter de blivit kända.  När det gäller tillvägagångsättet har de inte gjort på samma sätt under de sista läckorna som de gjorde i början. Då var Wikileaks en riktig Wiki där man kunde lägga upp på siten själv, med tillhörande kommentars- och redigeringsfunktioner. Desto större uppmärksamhet och större läckor som gått genom sidan då har man i stället gått mot ett mer publisistiskt tillvägagångssätt där man senast samarbetade med flera olika tidningar för att sprida och granska informationen före publicering. De problem den senare, och i sammanhanget relevanta, metoden har är att inte all information kommer ut, men samtidigt kan man riskera att förbise viktig information då granskningen kanske inte är hundraprocentig. Eftersom att det då är Wikileaks som har publicerat materialet kan det finnas en risk för att de hålls ansvariga för den information som sprids, i stället för den individ som läcker, som i Watergate, IB-affären och så vidare.

Den största, troligtvis, konkurrenten till Wikileaks är Openleaks, startad av två före detta drivande personer bakom just Wikileaks. Openleaks har inte heller någon urskiljning i vilket material som ska kunna läckas via sidan men de har inte samma interna granskning som finns i konkurrentens verksamhet. I stället fungerar Openleaks som en distributionskanal för dokument och information där visslaren i ena änden får möjlighet att skicka ut informationen till tidningar och media som sedan kan granska materialet. Det Openleaks gör är då att se till att visslaren förblir hemlig och att materialet i sin tur når relevanta instanser för att kunna publiceras och få önskvärd effekt. Det är en, i mina ögon, mer attraktiv modell då journalister, som traditionellt är de som får värdera materialet, i stället för att dokumenten kan kommas åt av allmänheten utan garanti på föregående granskning.

Ett flertal mindre projekt har också kommit att startas.

Corporateleaks fokuserar helt på läckor som har med företag att göra. För närvarande finns där information från 139 olika företag. Stickprov visar dock att det oftast inte finns några dokument alls på företagen och att de gånger det finns kan handla om interna nyhetsbrev utan någon känslig information alls. Det finns ingen information om huruvida Corporateleaks granskar materialet innan publicering, men det verkar tämligen enkelt att lägga upp material själv.

Tradeleaks fokuserar i stället på handel i stort och ska bidra med öppenhet i “trade and commerce” i stort. Det är fritt att lägga upp information och användarna får sedan betygsätta hur viktig läckan är.  Det finns alltså ingen som helst sortering av materialet från någon administratör, åtminstone inte i andra fall än uppförandeöverträdelser som finns på de flesta forum och bloggar. Det märks också på de populära “läckorna”. En av dem är ett påstått mail från en av grundarna där han ska säga att Tradeleaks är “a massive failure”. Sidans grundare ska tydligen också logga IP-adresser från användare, något som inte gör detta till en speciellt säker läcksida.

Brusselsleaks ska fokusera på läckor från Europeiska Unionen i olika bemärkelser. Teamet bakom verkar vara journalister som enligt egen utsago är 100% trovärdiga och har stora kontaktnät för att kunna hantera informationen korrekt. Kontaktformuläret går via hush.com och man rekommenderar användare att gå igenom TOR-nätverk när man lägger upp information för att göra överföringen säkrare. Det finns dock ingen dokumentation på om de har läckt något och sidan själv är en enkel WordPressblogg (med samma tema som jag använde på min föregående blogg).

Balkanleaks är specifikt riktat mot läckor på Balkan eller om Balkan. Teamet bakom har sett till att samtliga dokument som laddas upp ska gå igenom TOR-nätverk för att göra avsändaren anonym. Då min kunskap i regionens språk är tämligen begränsad kan jag inte säga vilken sorts dokument som har lagts upp, men sidan har inte mycket information om projektet och det går att ifrågasätta effekten sidan kan få.

Indoleaks fokuserar på läckor från Indonesien. En ganska grundläggande sida verkar det som och de ser ut att ha fått ut ett antal dokument om bankärenden och lite annat. Tyvärr verkar kontaktinformationen bestå av en gmail-adress så det finns ingen säker överföring eller någon sorts anonymitet förutom den som skaparna garanterar enligt egen utsago.

Ruleaks är Wikileaks ryska kusin. Det verkar cirkulera en hel del information på siten så jag misstänker att en del av det är Wikileakskablar som är relevanta för Ryssland. De ansvariga bakom, Ryska Piratpartiet, har gett bra information om hur man ska säkra överföringen och anonymisera sig själv. I stort verkar det vara en av de bättre Wikileaksuppföljarna för ett mer specifikt område.

Globaleaks är en fortfarande i uppstartsfas men det verkar som om man ska försöka skapa bättre mjukvara för visslare. På sidan finns ett smått förvirrande flödesschema som beskriver hur sidan ska skilja sig från Wikileaks när den väl är klar.

Min favorit just nu är dock inte en läcksite själv utan en sida som analyserar och går igenom läckor som publicerats genom andra sidor. Crowdleaks startade som Operation Leakspin och är en spinn-off på Operation Payback där Anonymous hämnas hemsidor de tycker om genom att attackera företag och organisationer som RIAA, Mastercard, Visa och PayPal. Precis som de har gjort tidigare, bland annat med hacktivismen kring Iran 2009, så bytte Anonymous inriktning när man insåg att den förstörande aktivismen inte ledde någonstans och i stället ville man fokusera på få ut så mycket information som möjligt från läckorna. Det är för närvarande ett av de bästa projekten som kommit ur kontroversen kring Wikileaks och blir mitt hetaste tips i läckdjungeln.

Förändring vi kan lita på?

by David Recce (spursfan_ace on Flickr)

Nästan alltid när vi talar om politik ur ett historiskt perspektiv så talas det om ledarens roll i att forma politiken. Det kan vara diktatorer, det kan vara demokratiskt valda ledare. Det kan vara oppositionsledaren eller kanske ledaren för en viss organisation som har lyckats påverka en sakfråga eller några beslutsfattare i en avgörande riktning. Lite oavsett hur vi förhåller oss till fenomenet så är det ofta ledare som ges äran för en förändrat riktning i politiken eller i samhället i övrigt. Nu, efter – det inte särskilt dramatiska – valet 2010 verkar det som om svensk politik står inför flera ledarbyten som kan komma att påverka den riktning som svensk politik kommer ta framöver.

I Riksdagen sitter nu 8 politiska parti. Av dessa så är det garanterat två partier som kommer att få nya partiledare, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Mona Sahlin var kontroversiell och i vissa fall hånad under hela valrörelsen och hennes avgång har inte direkt kommit som en överraskning för någon. Däremot är det fortfarande öppet race avseende vem som ska efterträda henne. Ska (S) ta ett steg åt vänster, ett steg åt höger eller kommer det att vara en medlare som kan föra partiets enklaver samman? När det gäller (MP) avgår Maria Wetterstrand och Peter Eriksson då de enligt stadgarna inte får sitta kvar längre än 9 år.  Gustav Fridolin verkar vara en given efterträdare till Peter Eriksson och kan förhoppningsvis bidra med mer karisma till den manliga delen av språkrörsdoun, däremot har språkrören i (MP) inte lika mycket intern makt som i andra partier, så om vi får se någon drastisk förändring i politik och retorik återstår att se. Även Lars Ohly verkar hänga löst inför kongressen 2012 och Vänsterpartiet kan behöva någon som på ett bättre sätt kan aktualisera (V)s politik.

På högerkanten verkar det inte ske lika mycket förändringar. Maud Olofsson kommer att sitta kvar som ledare för Centerpartiet ytterligare ett tag, även om partiet verkar genomgå vissa reformer angående hur de ska genomföra sin politik efter det inte speciellt lyckade valresultatet. Däremot har det varit en hel del diskussion om Göran Hägglund kommer att klara sig kvar på partiledarposten i Kristdemokraterna efter ett dåligt val och flertalet opinionsundersökningar under 4%-spärren. Vissa vill hävda att Hägglund är mer populär än hans parti, men andra verkar hävda att han inte lyckas förmedla dem kristdemokratiska politiken tillräckligt väl, något jag visserligen är böjd att hålla med om. Reinfeldt och Björklund sitter ohotat kvar. Likså gör Jimmy Åkesson.

Utanför Riksdagen hände visserligen inte mycket i valet senast, men i EU-valet 2009 fick Piratpartiet drömsiffror och Feministiskt Initiativ är alltid med i mediabruset under valrörelsen. Vid årsskiftet avgick Rick Falkvinge som partiledare för (PP) och ersattes av Anna Troberg. Det är ett välkommet byte som förhoppningsvis leder till en humanare retorik och en lugnare samtalston, alltså lite av det jag efterfrågade när jag lämnade Piratpartiet i höstas. Gudrun Schyman har sedan tidigare sagt att hon tänker avgå som talesperson för  (F!) och för snart en vecka sen avled Stina Sundberg, den andra talespersonen och en av grundarna till (F!). Schyman kommer att efterlämna ett stort hål på den mediala, medan Sundberg nog snarare kommer lämna ett tomrum internt. Det blir intressant att se vad de två utmanarna kommer att prestera fram till 2014. Den tredje utmanaren, Liberaldemokraterna, har ännu inte stabiliserats så att man kan tala om några ledarförändringar, därför lämnar jag dem utanför.

En annan politisk kraft är LO, Landsorganisation. LO har länge varit starka pådrivare av den socialdemokratiska agendan och även om de kanske tappat lite i betydelse senaste åren, inte minst på grund av den borgerliga majoriteten, så är det en viktig politisk händelse att Wanja Lundby-Wedin avgår efter 12 år som LO-bas nästa år. Hon är den första LO-bas som inte kommer från en av industriförbunden utan har i stället sin grund i den kommunala sektorn.

Som ung politiskt intresserad vill jag även snabbt titta på de politiska ungdomsförbunden. Till vänster står det redan klart att Ida Gabrielsson avgår som ordförande för Ung Vänster, Maria Ferm och Jakop Dalunde avgår som språkrör för Grön UngdomJytte Guteland sitter visserligen kvar som ordförande i SSU (fel, se uppdatering nedan) (hon är den äldsta förbundsordföranden för något av de politiska ungdomsförbunden, trots att SSU “vill ha ett nytt ungt ledarskap” för (S)) men hon har nämnts som möjlig, om än inte så trolig, ny partiledare för (S).

Niklas Wykman avgick redan i höstas som ordförande för Moderata Ungdomsförbundet och ersattes av Erik Bengtzboe. Ryktesvis verkar Bengtzboe vara en mer lojal följare av den politik (M) för än vad Wykman var, men det blir likväl intressant att se vilka steg MUF nu kommer ta. Magnus Andersson kommer lämna posten som ordförande i CUF och det finns redan väldigt intressanta liberala kandidater för den posten. Med tanke på att jag blev väldigt fascinerad av CUFs kampanj under valrörelsen så kommer jag att följa utvecklingen där så mycket jag kan. Charlie Weimers lämnar sin post i KDU, och även vice ordförande Ebba Busch har bestämt sig för att göra samma sak. Det verkar som om enbart Adam Cwejman i LUF sitter kvar inom Alliansens ungdomsförbund.

För SDU, Sverigedemokratisk Ungdom, har ju förbundsordföranden William Petzäll hamnat i blåsväder. Det är fortfarande oklart om han kommer att sitta kvar som ordförande eller om det blir vice ordförande Gustav Kasselstrand som får ta över tills vidare.

Ung Pirats ordförande Stefan Flod kommer också att avgå till våren. Ersättaren är ännu inte fastställd och det finns flera olika kandidater som kan ta förbundet i olika riktningar. Frågan är om Ung Pirat kommer att satsa på aktivism eller intern stabilitet fram till 2014.

Detta var en, kanske inte så, kort genomgång av ledarskapen inom svensk politik framöver. Tänk gärna över hur debatten förändras de närmaste åren, och vilken effekt alla dessa byten kan få.

***Uppdatering***: Det verkar som att SSU nu på morgonen skickat ut pressmeddelande om att Jytte Guteland faktiskt kommer att avgå i augusti. Således är det enbart Adam Cwejman (och kanske William Petzäll) som sitter kvar som ordförande bland de politiska ungdomsförbunden.  Tack Anders för tipset.