Tag Archives: Amy Goodman

Social networks, social revolution.

På Al Jazeera visade man för en timme sen detta fantastiska program, Empire – Social networks, social revolution:

De första 7 minuterna är en sammanfattning av hur revolutionerna har sett ut på nätet från att Mohammed Bouazizi brände sig själv till döds i Sidi Bouzid i Tunisien den 17:e december 2010. Denna enskilda händelse är alltså den utlösande faktorn för alla demonstrationer vi har sett de senaste 2 månaderna. Tunisien, Egypten, Yemen, Algeriet, Libyen, Bahrain, Iran med flera. Frågan är visserligen bara _när_ revolutionerna startat, men Mohammed Bouazizi är nog den som såg till att det blev nu, inte om 3 eller 7 eller 9 år. Men seriöst, de första 7 minuterna är värda att se för sin egen skull.

Därefter kommer en väldigt intressant paneldebatt med Carl Bernstein som fått Pulitzerpriset efter hans avslöjande om Watergateaffären, Amy Goodman frontfigur för Democracy Now!, Emily Bell, proffessor i digital journalism Columbia University, Evgeny Morozov författare till The Net Delusion, och sist men inte minst Clay Shirky författare till Cognitive Surplus, Here Comes Everybody och ytterligare flera böcker om massrörelser och nätet. Debatten handlar om hur sociala medier och vanliga mediers roller har sett ut i de revolutionerna vi kan se just nu, och även revolutioner förr.

Evgeny Morozovs hållning är skeptisk. Han anser i stort att det finns andra faktorer som driver revolutionerna. De sociala medierna är visserligen ett verktyg som används, men det är andra faktorer som spelar större roll. Som exempel tar han demonstrationerna i sitt hemland Vitryssland i december 2010 och den misslyckade revolutionen i Iran 2009, där man trots användande av många sociala medier inte lyckades störta regimen. Han hävdar att vi enbart ser de framgångsrika exemplen, inte de som misslyckats (något jag inte håller med om jag har följt några av de misslyckade också, de har inte blivit ignorerade)

Carl Bernstein säger också att rörelser i sina egna eror kommer att använda de kommunikationsverktyg som går att använda för att nå sina mål. Men nu har vi verktyg som har överljudshastighet. De förändrar dynamiken mellan rörelserna och de som försöker förtrycka dem. Han påpekar också att detta innebär att vi kan ignorera statliga gränser i kommunikationen, och att det ger stor potential till rörelser av denna sort.

Amy Goodman påpekar vilken del Al Jazeera har haft i medielandskapet genom att deras tillgång till sattelitnätverket har varit betydande för att få ut bra information och rapporter, något jag bara kan hålla med om. Hon talar även om bidraget unga har gett dessa demonstrationerna och hur befriande det är att se Obama, Clinton med flera tala om nätet på ett nytt sätt, även om hon lyckas lägga in ett kampanjbidrag för att återuppliva debatten om Nätneutralitet i USA. Samtidigt ger hon Obama en känga för att inte värna om nätet hemma i USA, när han talar så varmt om samma frihet i Mellanöstern. Hon har även en bra poäng i att de sociala medierna låter människor tala för sig själva, i stället för att kommentatorer som kan så mycket berättar fel berättelser och förmedlar saker på ett felaktig sätt. Sociala medierna låter alltså de folkliga revolutionerna bli folkliga på riktigt. I Egypten har dock journalister blivit nedslagna av de som de brukar intervjua, alltså har de intervjuat folket på gatorna och på så sätt ökat engagemanget även i andra länder.

Emily Bell talar i stor utsträckning om det ansvar som vanlig media har, bland annat för att vanlig media har en mycket bättre relation till beslutsfattare än de som använder sociala medier har. Hon är som sagt proffessor i journalism och ger en viktig poäng om hur journalismen kan ta sig uttryck i framtiden. Hon menar att med fenomen som Wikileaks och liknande så har det blivit tydligt att journalistens nya roll är att gräva i existerande information för att ta fram det principiellt intressanta, inte som tidigare då journalister var de som skapade informationen i många fall.

Clay Shirkey skriver mycket om hur massor genererar engagemang och drar även det resonemanget här, koncentrationen av människor som är engagerade i rörelsen är oerhört viktig för att den ska lyckas. De sociala medierna spelar en roll där för att den för människor samman extremt fort och bygger därmed upp det moment som krävs för att revolutionerna ska få fart, man kan jämföra med 1989 där förändringen tog 6 månader, i Egypten tog det enbart 6 veckor. Han talar också om att det finns allt för mycket information där ute för att vi ska kunna ta in all kunskap. De organiska rörelserna vi ser nu är en sorts filter där de saker som retweetas och sprids genererar ett automatiskt filter, något som är nödvändigt för oss för att kunna greppa situationen. Vi måste dock kunna vara källkritiska, precis som Emily Bell talade om.

Här finns väldigt många resonemang att spinna vidare på, något jag ska försöka göra de kommande veckorna.

Logo för Empire på Al Jazeera