Tag Archives: Digitalt korrekt hacktivism

Hacktivismen som demokrativerktyg

I svallvågorna av demonstrationerna i Iran 2009, infokriget kring Wikileaks hösten och vintern 10/11, revolterna i Vitryssland i mellandagarna, revolutionerna i Tunisien och Egypten och så vidare så har många talat om Twitterrevolutioner, Facebook som demokrativerktyg, och det allmänna lyftet för allt vad sociala medier eller politisk aktivism på nätet heter. Och visst, det är kraftfulla och gripande exempel vi har fått ta del av de senaste åren. Men det är inte något nytt fenomen, det har bara till viss del tagit ny form och fått en större spridning än vi tidigare har kunnat se. Jag skrev min kandidatuppsats om just detta, en uppsats som lämnades in några dagar efter nyårsafton och där jag den sista veckan suttit och följt utvecklingen i Vitryssland lika intensivt som jag försökt få klart arbetet. En uppsats där jag precis när jag skulle sätta igång på allvar, fick alla mina teorier krossade av Anonymous attacker på Mastercard, Visa och PayPal. Min teori var tidigare att den politiska nätaktivismen de senaste 6 åren ändrat form så mycket att det var dags att definiera om begreppet hacktivism gentemot cracktivism. Men Anonymous ruckade ännu en gång på den ordning som vi trodde fanns, och lämnade mig att definiera om min forskningsuppgift. Detta ska inte handla om hur jag gick till väga när jag skrev min uppsats, vill ni veta det så får ni ta och läsa den istället.

Nej, vad jag illustrerade ovan är hur den politiska aktivismens nyckfulla natur och nätets aggregerande förmåga skapar en situation där idéer och teorier kan behöva omprövas med ganska kort varsel. Likväl ska jag, med min egen research i ryggen, försöka säga säga något om vad det är som händer inom hacktivismen, den nätbundna politiska aktivismen. Först lite kort om begreppen. Hacktivism är användandet av tekniska hjälpmedel för att nå politiska mål. Cracktivism är att med tekniska lösningar bryta sig in i system eller förstöra dem för att föra fram politiska budskap. Mass action hacktivism är när många individer utför koordinerade attacker i syfte att tillfälligt avbryta kommunikation och liknande, dDoS-attacker är ett sätt att göra detta. Till skillnad från Cracktivism syftar inte Mass action hacktivister till att förstöra hemsidor eller permanent avbryta kommunikation, utan man vill i stället tillfälligt hindra för att visa styrka och föra fram sina åsikter. Det sista begreppet, och fokus för mitt arbete, är digitalt korrekt hacktivism. Aktivismen här använder internet som ett verktyg för att amplifiera politiska budskap, den bygger på en övertygelse om att alla människor har rätt till information och de agerar därefter. Det innebär bland annat att de försöker hitta vägar för människor att kommunicera runt censur, filter och blockeringar. Hacktivismens samvete skulle man kunna kalla det.

Åter till Nordafrika, Iran och Wikileaks. Den trend jag har observerat de senaste åren, som inte finns representerad i samma utsträckning tidigare, är att den digitalt korrekta hacktivismen har tagit mycket större utrymme i de politiska uttrycken. Samtidigt har mass action hacktivismen tagit sig an allt större byten, ibland med enorm kraft. Så pass stor kraft att man under en tid lyckades störa enorma betalningstjänsters verksamhet. Men, och detta är nog en av de upptäckterna som jag anser är mest fascinerande av allt, de som utför mass action attackerna har i flera olika fall bytt bana efter en tid för att i stället söka mer konstruktiva verksamheter. När regimen i Iran stängde ner delar av nätet och kraftigt censurerade det som var kvar så började grupper som Anonymous ganska omedelbart att dDoS:a iranska servrar för att störa statens verksamhet. Men redan 4 dagar efter valet hade ett flertal individer lyckats övertala den största delen av Anons soldater att man borde fokusera på att aktivisterna på gatorna i Teheran skulle kunna sprida information via anonymiserat och säkert nät, inte överbelasta kvarvarande nät med onödiga attacker.

Aktivist från Anonymous av Stian Eikeland

Jag har redan rört vid detta i föregående poster, men användningen av Tor-noder och proxynätverk spelar en stor roll för aktivisterna i konfliktområdena. Intervjuerna jag höll för uppsatsen visade att mycket av informationen som nådde ut ur Iran kom genom just sådana verktyg, det är självklart grova uppskattningar men med största sannolikhet hade vi inte kunna få en lika bra helhetsbild av händelserna i Iran om det inte vore för tunnlarna hacktivister satte upp från t.ex Sverige. Men det stannar inte där. Även den mass action hacktivism som fortsatte tog sig mer konstruktiva former. Man utvecklade ett program som heter Slow Loris (tröglorier) som kunde göra enskilda servrar otillgängliga utan att överbelasta nätet, en mycket effektiv metod som enligt mina intervjuobjekt ska ha räddat flera individer att bli arresterade eller till och med dödade av regimen.

När det gäller Wikileaks såg vi samma sak hända, trots att det tog mycket längre tid för de storskaliga attackerna att sluta. Ganska omedelbart efter att Wikileaks huvudsida hade börjat attackeras satte aktivister upp mängder med speglade siter där man kunde komma åt samma information som på huvudsidan. Flera nya läcksidor startades för att sprida ut bördan ytterligare och till slut ändrade även Anon sin Operation Payback till att bli Operation Leakspin som i sin tur blev Crowdleaks. Kring Egypten såg vi aktivister samla ihop gamla modem för kunna koppla upp människor i Egypten på det fasta telefonnätet när fibernätet blev nedstängt. Telecomix har varit en drivande kraft i flera av dessa fallen. Och nu börjar många hacktivistsvärmar att mobilisera för att hjälpa aktivister i Algeriet när regimen har stängt ner nätet även där.  De demokratitörstande revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern kommer nog ligga högt i nyhetsflödet hela våren. Jag hoppas verkligen det. Och lita på att delar av slaget kommer utkämpas på nätet.

Jag försöker inte säga att hacktivisterna är demokratikämparna och att det är hackers i Sverige, Tyskland, Rumänien och Marocko som bör hyllas. De som faktiskt revolterar, de som spiller sitt blod på gatorna, de är personerna som bör hyllas, men hacktivsterna runt om världen som hjälper till med de resurser som finns tillhanda, de tillför en ny politisk dimension som är både intressant att undersöka, och viktig att belysa. Deras arbete är inte det som störtar diktatorer, men de är en faktor i beräkningen som spelar en roll att uppmärksammas.

Vilka delar av detta vill ni se att jag utvecklar i framtida bloggposter? Skriv gärna vad ni tycker nedan.

Politisk aktivism utan gränser

Min kandidatuppsats finns nu att ladda hem för de som är intresserade.
Den handlar om begreppet “digitalt korrekt hacktivism” och använder revolutionen i Iran 2009 som vägledande exempel för mina resonemang. Längre bloggposter om ämnet kommer publiceras senare, den första om bara några minuter.

Ni får gärna kommentera här om ni vill att jag ska utveckla något som står i uppsatsen, eller om ni har något annat ämne jag borde ta upp på bloggen.