Tag Archives: E-bistånd

E-bistånd, del 2 – Vårt bidrag.

Hal? Is That You? by Sanctu

Som ni säkert vet så skickade UD och biståndsminister Gunilla Carlsson för någon vecka sen ut ett pressmeddelande om att de skulle sätta samman en grupp som skulle tala om hur Sverige skulle kunna skapa ett E-bistånd, något som jag skrev om samma dag och fick lite uppmärksamhet för. Därefter har ett antal andra, främst pirater, lämnat in eller diskuterat egna bidrag. Jag och Joakim Lundblad slog våra kloka huvuden ihop för att göra mina tidigare idéer ännu bättre och texten neden är resultatet av de tankarna. Vi hoppas att fler kan fortsätta debatten även om de och vi inte skulle få tillfälle att åka till Stockholm och diskutera idéerna.

___________________________________________________________________
Tanken på e-bistånd är intimt förknippad med de möjligheter och den öppenhet som kommunikations- och informationstekniken erbjuder och påminner på sätt och vis om de goda intentioner och strukturer som finns bakom den traditionella biståndspolitiken. Samtidigt saknar e-bistånd någon på förhand avgränsad och bestämd mottagare. Det handlar inte om att välja ut ”rätt” aktivister att stödja i olika delar av världen, utan om att främja en global infrastruktur för kommunikation och informationsutbyte med en demokratisk grundstruktur. E-bistånd måste utformas så att dess effektivitet inte är beroende av vem som använder kommunikationsmöjligheterna det medför.

Utifrån demonstrationerna i Iran sommaren 2009 samt upproren i Tunisien, Vitryssland, Egypten, Libanon, Algeriet, Syrien m.fl under vintern 2010/11 är det möjligt att se antydan till några mer generella trender kring den demokratiska nätaktivismens utmaningar och hinder. Vår bedömning baserat på några ytligare jämförelsestudier är att det finns tre nyckelfaktorer som man måste förhålla sig till i utformningen av ett effektivt e-bistånd. Dessa tre nyckelfaktorer är:

  1. Se till att nätet fungerar, är fritt och säkert.
  2. Om nätet fungerar, se till att det finns bra tjänster för demonstranter att använda sig av.
  3. Om nätet inte fungerar, se till att det finns alternativa lösningar.

Vi vill å det starkaste understryka att Internet och IT-infrastrukturen på intet sätt i sig är tillräckliga för att skapa utrymme för och främja demokratirörelser runt om i världen, men samtidigt vill jag mena att det i allt högre grad har blivit nödvändiga faktorer. Demokratirörelser behöver inte – begreppet till trots – vara organiserade och centraliserade till sin natur. Internet skapar utrymme för demokratisk kommunikation som inkluderar såväl enskilda individer som grupperingar, näringsliv, myndigheter och omvärldsbevakare och intressenter över hela världen. En tillgänglig, möjliggörande och transparent kommunikation mellan medborgare är lika viktigt för att främja demokratiska strömningar på statsnivå som för att främja yttrandefrihet och demokratisk dialog mellan individer och grupperingar av individer inom en enskild stat.

Samtliga tre nyckelfaktorer ovan utgår från tillgången till fungerande kommunikations- och informationsinfrastruktur. I Iran, Vitryssland, Tunisien, Egypten och Algeriet såg vi hur internetåtkomsten begränsades eller till och med helt stängdes av samtidigt som nyckelpersoner i oppositionen eller redaktioner för bloggar har gripits. I Iran stängdes 1 av 3 åtkomstpunkter, de kommunikationsvägar genom vilka all internettrafik passerar in i och ut ur landet, av helt och de andra två censurerades och övervakades intensivt. I Tunisien blockerades och filtrerades stora mängder trafik, i Vitryssland var det samma sak, i Egypten stängde man av all nätåtkomst genom den del av infrastrukturen som inte kontrollerades av privata företag. I Algeriet har man bara börjat men där blockeras flera viktiga kommunikationshjälpmedel.

Det finns två parallella men åtskilda tillvägagångssätt för att bemöta och hantera de flaskhalsar och svaga punkter som gör det möjligt att i censurerande syfte strypa tillgången till den befintliga kommunikationsinfrastrukturen i landet.

Det första tillvägagångssättet för att främja tillgång till kommunikations- och informationsinfrastruktur är anonymisering och decentralisering. Aktivister har genom anonymiseringstjänster och egna löst sammansatta privatpersonsnätverk, till exempel med modem i fasta telefonnätet, börjat konstruera en infrastruktur ovanpå den befintliga infrastrukturen som försvårar avstängning av ett isolerat geografiskt områdes tillgång till nätet. Bland anonymiseringstjänster bör man framförallt nämna Tor-nätverk, som helt enkelt anonymiserar kommunikation genom att skicka den mellan flera olika datorer i flera olika länder och därmed försvåra censur som bygger på identifiering genom IP-adress. Tor har spelat en stor roll för oppositionsrörelserna i åtminstone Iran, Tunisien och nu senast i Libyen.

Den andra ansatsen för att utforma ett effektivt e-bistånd som tar hänsyn till de tre nyckelfaktorer som presenterades ovan bygger på mångfald. Att gripa eller angripa enskilda bloggare och individer som kommunicerar är svårt så länge kommunikationsnätverket är öppet eftersom angreppet då riskerar att bli synligt för omvärlden. Att stänga av eller begränsa nätåtkomsten i ett helt land blir svårare ju större mångfalden av aktörer som erbjuder kommunikationstjänster och infrastruktur är. Genom att främja en levande och dynamisk marknad för kommunikations- och informationstjänster kan man alltså bidra till att stärka så väl kommunikationsinfrastruktur som demokrati. Om det blir mer attraktivt för telekombolag att etablera sig i andra länder och bidra till att utveckla teknik och marknad där ökar robustheten i det landets kommunikationsnätverk och risken för censur minskar. Ett sätt att utforma ett effektivt e-bistånd vore att erbjuda medelstora och stora telekombolag en motsvarighet till innovationscheckar (e-biståndscheckar) för att etablera sig på dessa marknader. Kanske kunde man förknippa dessa e-biståndscheckar med utbildningssatsningar och därmed även öka den samlade kunskapen om kommunikationstekniken bland landets medborgare.

En framgångsrik e-biståndspolitik måste även innefatta en handlingsplan för de fall då regimer faktiskt lyckas stänga av nätet. Det handlar framförallt om att erbjuda alternativ tillgång till kommunikationsnätverk. En möjlig ansats är att använda gamla modem som används för att komma ut på nätet via fasta telefonlinor. Det behövs emellertid en mottagare i andra änden av kommunikationen för att kunna ansluta via ett modem. Sverige skulle kunna ställa upp med modempooler för att se till att människor i länder där nätet är helt nedstängt, kan gå runt infrastrukturen för att kunna upprätthålla kommunikationen.

Tack,
Jacob Dexe & Joakim Lundblad

Aktivt E-bistånd

Ett av de återkommande temana som jag hade tänkt skriva om i vår är E-bistånd. Jag hade visserligen tänkt vänta ytterligare någon vecka på första posten, men eftersom att Biståndsminister Gunilla Carlsson nu på morgonen gått ut och sagt att hon vill sätta ihop en arbetsgrupp för att utforma det svenska E-biståndet med hjälp av kreativa personer inom sociala medier så får jag göra det nu. Hon snuddade visserligen vid detta redan 21 Januari. Tanken är att ta fram nya idéer för att underlätta för demokratirörelser i diktaturer och andra icke demokratiska regimer att sprida sin information och organisera sig. I år ligger budgeten för demokrati och yttrandefrihet på 150 miljoner, en i sammanhanget blygsam siffra då det totala svenska biståndet är på hela 34 miljarder. Samtidigt har Utrikesminister Carl Bildt börjat prata om nätfrihet, eller nätsäkerhet, under FN, ett förslag som Piratpartiets Anna Troberg förkastade lite väl snabbt, genom att säga att för att USA har veto så kan man inte genomföra något sådant. Rysslands och Kinas veto nämndes dock inte just där.

By WeMeantDemocracy

Då min kandidatuppsats (som publiceras i dagarna) handlade om nätaktivism i samband med demonstrationerna i Iran sommaren 2009 och även annan politisk nätaktivism, så känns det som ett tämligen relevant område att skriva om här.

Carlsson nämner i sina intervjuer att Twitter och Facebook har varit viktiga källor för att sprida information och att det är sådana tjänster man ska uppmuntra. Även Bambuser, och grundaren Måns Adler, nämns i sammanhanget då man i stor utsträckning använt det i Egypten.  Dock finns där tyvärr ingen djupare analys, av förklarliga skäl, av hur dessa tjänster ska kunna skyddas när nätet stryps eller stängs av helt. Lite luddigt formulerat vill man fokusera på att hjälpa “förändringsaktörer”. Det kan vara saker som att utbilda kvinnor att använda nätet för informationssökning, det kan vara att ge diplomatiska påtryckningar för att försöka släppa fängslade bloggare och nätaktivister m.m. Förhoppningsvis innebär det också att man vill stödja företag och organisationer som utvecklar teknik så att denna ännu lättare kan användas i länder där nätet snabbt kan dras in.

Personligen skulle jag gärna se att budgeten för “särskilda insatser för demokrati och yttrandefrihet” ökade från 0.4 % procent av biståndsbudgeten (som i sin tur är 1% av BNP) till något mer kännbart. Detta för att kunna satsa resurser dels på utveckling av säkrare och bättre tjänster, dels kunna hjälpa till att bygga ut och säkra GSM-nät i utvecklingsländer (en teknik som faktiskt oftast fungerar till skillnad från många andra biståndsprojekt som bara slukar pengar) och många andra tekniska alternativ. Självklart finns det också möjlighet att utbilda och sprida information om teknikerna och även se till att förmedla resurser till där de gör bäst nytta i utbyggnad av nätet, bistå med $100-datorer och liknande projekt. Kort sagt, det finns en stor potential i att fokusera på teknik och kommunikation i biståndspolitiken, speciellt från ett land med så stor teknisk expertis som Sverige i just de områdena.

Jag har dock ett förslag på lite billiga, åtminstone initialt och på mellanlång sikt, biståndsalternativ som Sverige borde kunna ställa sig bakom.

Ett av de största problemen vi sett i Iran, Vitryssland, Tunisien och Egypten är inte att det inte finns tjänster nog att förmedla informationen, att samla ihop demonstrationerna eller att sprida propaganda. Nej, det största enskilda problemet är att när protesterna väl startar så är det just kommunikationsmöjligheterna som försvinner först. I Iran stängde man av 1 av 3 noder som skickade trafik ur landet, och de två andra begränsade man kraftigt samtidigt som man införde fullständig censur och filtrering av kvarvarande trafik. I Vitryssland blockerade man oppositionella sidor och sökte upp dissidenter som skrev skadligt material. I Tunisien censurerades och filtrerades nätet också. I Egypten stängde man av nätet fullständigt för alla som inte satt på företagslinor, och även GSM-nätet fick sig en törn. Allt detta med teknik och tjänster som oftast kommer från telekomföretag i väst.

http://torproject.org

Igår nämnde jag vid några tillfällen Tor-nätverk som ett sätt att anonymisera sin trafik för att lägga upp dokument på visslarsidor som t.ex Wikileaks. Tor användes dock även i Iran för att göra det möjligt för aktivisterna att se och sprida information förbi censureringen och blockaderna. För en person som är hyffsat tekniskt kompetent är det inga problem alls att ansluta sin dator till Tor-nätverken för att underlätta för individer bakom liknande brandväggar att sprida information. Samma teknik användes även för att hjälpa i Tunisien och till viss del i Vitryssland, även om kaoset i det senare fallet gick över tämligen snabbt när regimen satte ner foten. Även initialt i Egypten till nätet faktiskt stängdes av helt för merparten av invånarna. Det hade kanske inlett en smärre diplomatisk kris med stater som redan förtrycker sina invånare, men hade Sverige som stat kunnat göra det möjligt för Tor-nätverken och andra liknande tjänster att fungera bättre, dvs att sätta upp datorer och servrar som hjälper till att sprida trafiken och snabba upp den, så hade det varit en stor insats för demokratiska rörelser i flera icke demokratiska länder.

“Men! Handelssanktioner mot Sverige då?” ropar då någon. För det första är vår handel med diktaturerna i mellanöstern och Afrika inte speciellt omfattande. Visst, där finns ett utbyte men jämfört med hur handlen med våra grannländer ser ut är det inte ett stort problem om, låt säga, Iran skulle införa handelssanktioner mot Sverige. Exporten till Iran låg på 5 miljarder förra åren och importen var enbart på 87 miljoner. Detta med världens 18:e mest folkrika land. Libanon, ett annat land med nära förestående demokratisk revolution, har ännu lägre siffror i handeln, exporten till var på 430 miljoner och importen från var på 65 miljoner. I perspektiv så skattade  H&Ms huvudägare Stefan Persson personligen 880 miljoner 2009. För det andra så är det större risk att Sverige, genom EU, inleder handelssanktioner mot ett land som bryter mänskliga rättigheter genom att omöjliggöra medborgarnas kommunikation.

I Egypten stängde man dock av nätet helt. Åtmonstine bredbandet. Men det finns lösningar på det problemet också. Telecomix var en av organisationerna som fick mycket media när nätet ströps i Egypten eftersom att de började sätta upp modemanslutningar mot Egypten så att aktivister kunde ansluta till nätet via det fasta telefonnätet. Här finns också något som Sverige skulle kunna göra som stat, sätta upp en bank med gamla modem för att dessa ska kunna användas av demoktratikämpar i liknande nödsituationer. Inte särskilt dyrt, men väldigt nyttigt för de som vill driva demokratiska rörelser i länder där regimen inte riktigt håller med.

Uppföljning av detta kommer senare. Som sagt, förhoppningsvis blir detta en följetång i vår.