Tag Archives: Iran

Hacktivismen som demokrativerktyg

I svallvågorna av demonstrationerna i Iran 2009, infokriget kring Wikileaks hösten och vintern 10/11, revolterna i Vitryssland i mellandagarna, revolutionerna i Tunisien och Egypten och så vidare så har många talat om Twitterrevolutioner, Facebook som demokrativerktyg, och det allmänna lyftet för allt vad sociala medier eller politisk aktivism på nätet heter. Och visst, det är kraftfulla och gripande exempel vi har fått ta del av de senaste åren. Men det är inte något nytt fenomen, det har bara till viss del tagit ny form och fått en större spridning än vi tidigare har kunnat se. Jag skrev min kandidatuppsats om just detta, en uppsats som lämnades in några dagar efter nyårsafton och där jag den sista veckan suttit och följt utvecklingen i Vitryssland lika intensivt som jag försökt få klart arbetet. En uppsats där jag precis när jag skulle sätta igång på allvar, fick alla mina teorier krossade av Anonymous attacker på Mastercard, Visa och PayPal. Min teori var tidigare att den politiska nätaktivismen de senaste 6 åren ändrat form så mycket att det var dags att definiera om begreppet hacktivism gentemot cracktivism. Men Anonymous ruckade ännu en gång på den ordning som vi trodde fanns, och lämnade mig att definiera om min forskningsuppgift. Detta ska inte handla om hur jag gick till väga när jag skrev min uppsats, vill ni veta det så får ni ta och läsa den istället.

Nej, vad jag illustrerade ovan är hur den politiska aktivismens nyckfulla natur och nätets aggregerande förmåga skapar en situation där idéer och teorier kan behöva omprövas med ganska kort varsel. Likväl ska jag, med min egen research i ryggen, försöka säga säga något om vad det är som händer inom hacktivismen, den nätbundna politiska aktivismen. Först lite kort om begreppen. Hacktivism är användandet av tekniska hjälpmedel för att nå politiska mål. Cracktivism är att med tekniska lösningar bryta sig in i system eller förstöra dem för att föra fram politiska budskap. Mass action hacktivism är när många individer utför koordinerade attacker i syfte att tillfälligt avbryta kommunikation och liknande, dDoS-attacker är ett sätt att göra detta. Till skillnad från Cracktivism syftar inte Mass action hacktivister till att förstöra hemsidor eller permanent avbryta kommunikation, utan man vill i stället tillfälligt hindra för att visa styrka och föra fram sina åsikter. Det sista begreppet, och fokus för mitt arbete, är digitalt korrekt hacktivism. Aktivismen här använder internet som ett verktyg för att amplifiera politiska budskap, den bygger på en övertygelse om att alla människor har rätt till information och de agerar därefter. Det innebär bland annat att de försöker hitta vägar för människor att kommunicera runt censur, filter och blockeringar. Hacktivismens samvete skulle man kunna kalla det.

Åter till Nordafrika, Iran och Wikileaks. Den trend jag har observerat de senaste åren, som inte finns representerad i samma utsträckning tidigare, är att den digitalt korrekta hacktivismen har tagit mycket större utrymme i de politiska uttrycken. Samtidigt har mass action hacktivismen tagit sig an allt större byten, ibland med enorm kraft. Så pass stor kraft att man under en tid lyckades störa enorma betalningstjänsters verksamhet. Men, och detta är nog en av de upptäckterna som jag anser är mest fascinerande av allt, de som utför mass action attackerna har i flera olika fall bytt bana efter en tid för att i stället söka mer konstruktiva verksamheter. När regimen i Iran stängde ner delar av nätet och kraftigt censurerade det som var kvar så började grupper som Anonymous ganska omedelbart att dDoS:a iranska servrar för att störa statens verksamhet. Men redan 4 dagar efter valet hade ett flertal individer lyckats övertala den största delen av Anons soldater att man borde fokusera på att aktivisterna på gatorna i Teheran skulle kunna sprida information via anonymiserat och säkert nät, inte överbelasta kvarvarande nät med onödiga attacker.

Aktivist från Anonymous av Stian Eikeland

Jag har redan rört vid detta i föregående poster, men användningen av Tor-noder och proxynätverk spelar en stor roll för aktivisterna i konfliktområdena. Intervjuerna jag höll för uppsatsen visade att mycket av informationen som nådde ut ur Iran kom genom just sådana verktyg, det är självklart grova uppskattningar men med största sannolikhet hade vi inte kunna få en lika bra helhetsbild av händelserna i Iran om det inte vore för tunnlarna hacktivister satte upp från t.ex Sverige. Men det stannar inte där. Även den mass action hacktivism som fortsatte tog sig mer konstruktiva former. Man utvecklade ett program som heter Slow Loris (tröglorier) som kunde göra enskilda servrar otillgängliga utan att överbelasta nätet, en mycket effektiv metod som enligt mina intervjuobjekt ska ha räddat flera individer att bli arresterade eller till och med dödade av regimen.

När det gäller Wikileaks såg vi samma sak hända, trots att det tog mycket längre tid för de storskaliga attackerna att sluta. Ganska omedelbart efter att Wikileaks huvudsida hade börjat attackeras satte aktivister upp mängder med speglade siter där man kunde komma åt samma information som på huvudsidan. Flera nya läcksidor startades för att sprida ut bördan ytterligare och till slut ändrade även Anon sin Operation Payback till att bli Operation Leakspin som i sin tur blev Crowdleaks. Kring Egypten såg vi aktivister samla ihop gamla modem för kunna koppla upp människor i Egypten på det fasta telefonnätet när fibernätet blev nedstängt. Telecomix har varit en drivande kraft i flera av dessa fallen. Och nu börjar många hacktivistsvärmar att mobilisera för att hjälpa aktivister i Algeriet när regimen har stängt ner nätet även där.  De demokratitörstande revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern kommer nog ligga högt i nyhetsflödet hela våren. Jag hoppas verkligen det. Och lita på att delar av slaget kommer utkämpas på nätet.

Jag försöker inte säga att hacktivisterna är demokratikämparna och att det är hackers i Sverige, Tyskland, Rumänien och Marocko som bör hyllas. De som faktiskt revolterar, de som spiller sitt blod på gatorna, de är personerna som bör hyllas, men hacktivsterna runt om världen som hjälper till med de resurser som finns tillhanda, de tillför en ny politisk dimension som är både intressant att undersöka, och viktig att belysa. Deras arbete är inte det som störtar diktatorer, men de är en faktor i beräkningen som spelar en roll att uppmärksammas.

Vilka delar av detta vill ni se att jag utvecklar i framtida bloggposter? Skriv gärna vad ni tycker nedan.

Politisk aktivism utan gränser

Min kandidatuppsats finns nu att ladda hem för de som är intresserade.
Den handlar om begreppet “digitalt korrekt hacktivism” och använder revolutionen i Iran 2009 som vägledande exempel för mina resonemang. Längre bloggposter om ämnet kommer publiceras senare, den första om bara några minuter.

Ni får gärna kommentera här om ni vill att jag ska utveckla något som står i uppsatsen, eller om ni har något annat ämne jag borde ta upp på bloggen.

Aktivt E-bistånd

Ett av de återkommande temana som jag hade tänkt skriva om i vår är E-bistånd. Jag hade visserligen tänkt vänta ytterligare någon vecka på första posten, men eftersom att Biståndsminister Gunilla Carlsson nu på morgonen gått ut och sagt att hon vill sätta ihop en arbetsgrupp för att utforma det svenska E-biståndet med hjälp av kreativa personer inom sociala medier så får jag göra det nu. Hon snuddade visserligen vid detta redan 21 Januari. Tanken är att ta fram nya idéer för att underlätta för demokratirörelser i diktaturer och andra icke demokratiska regimer att sprida sin information och organisera sig. I år ligger budgeten för demokrati och yttrandefrihet på 150 miljoner, en i sammanhanget blygsam siffra då det totala svenska biståndet är på hela 34 miljarder. Samtidigt har Utrikesminister Carl Bildt börjat prata om nätfrihet, eller nätsäkerhet, under FN, ett förslag som Piratpartiets Anna Troberg förkastade lite väl snabbt, genom att säga att för att USA har veto så kan man inte genomföra något sådant. Rysslands och Kinas veto nämndes dock inte just där.

By WeMeantDemocracy

Då min kandidatuppsats (som publiceras i dagarna) handlade om nätaktivism i samband med demonstrationerna i Iran sommaren 2009 och även annan politisk nätaktivism, så känns det som ett tämligen relevant område att skriva om här.

Carlsson nämner i sina intervjuer att Twitter och Facebook har varit viktiga källor för att sprida information och att det är sådana tjänster man ska uppmuntra. Även Bambuser, och grundaren Måns Adler, nämns i sammanhanget då man i stor utsträckning använt det i Egypten.  Dock finns där tyvärr ingen djupare analys, av förklarliga skäl, av hur dessa tjänster ska kunna skyddas när nätet stryps eller stängs av helt. Lite luddigt formulerat vill man fokusera på att hjälpa “förändringsaktörer”. Det kan vara saker som att utbilda kvinnor att använda nätet för informationssökning, det kan vara att ge diplomatiska påtryckningar för att försöka släppa fängslade bloggare och nätaktivister m.m. Förhoppningsvis innebär det också att man vill stödja företag och organisationer som utvecklar teknik så att denna ännu lättare kan användas i länder där nätet snabbt kan dras in.

Personligen skulle jag gärna se att budgeten för “särskilda insatser för demokrati och yttrandefrihet” ökade från 0.4 % procent av biståndsbudgeten (som i sin tur är 1% av BNP) till något mer kännbart. Detta för att kunna satsa resurser dels på utveckling av säkrare och bättre tjänster, dels kunna hjälpa till att bygga ut och säkra GSM-nät i utvecklingsländer (en teknik som faktiskt oftast fungerar till skillnad från många andra biståndsprojekt som bara slukar pengar) och många andra tekniska alternativ. Självklart finns det också möjlighet att utbilda och sprida information om teknikerna och även se till att förmedla resurser till där de gör bäst nytta i utbyggnad av nätet, bistå med $100-datorer och liknande projekt. Kort sagt, det finns en stor potential i att fokusera på teknik och kommunikation i biståndspolitiken, speciellt från ett land med så stor teknisk expertis som Sverige i just de områdena.

Jag har dock ett förslag på lite billiga, åtminstone initialt och på mellanlång sikt, biståndsalternativ som Sverige borde kunna ställa sig bakom.

Ett av de största problemen vi sett i Iran, Vitryssland, Tunisien och Egypten är inte att det inte finns tjänster nog att förmedla informationen, att samla ihop demonstrationerna eller att sprida propaganda. Nej, det största enskilda problemet är att när protesterna väl startar så är det just kommunikationsmöjligheterna som försvinner först. I Iran stängde man av 1 av 3 noder som skickade trafik ur landet, och de två andra begränsade man kraftigt samtidigt som man införde fullständig censur och filtrering av kvarvarande trafik. I Vitryssland blockerade man oppositionella sidor och sökte upp dissidenter som skrev skadligt material. I Tunisien censurerades och filtrerades nätet också. I Egypten stängde man av nätet fullständigt för alla som inte satt på företagslinor, och även GSM-nätet fick sig en törn. Allt detta med teknik och tjänster som oftast kommer från telekomföretag i väst.

http://torproject.org

Igår nämnde jag vid några tillfällen Tor-nätverk som ett sätt att anonymisera sin trafik för att lägga upp dokument på visslarsidor som t.ex Wikileaks. Tor användes dock även i Iran för att göra det möjligt för aktivisterna att se och sprida information förbi censureringen och blockaderna. För en person som är hyffsat tekniskt kompetent är det inga problem alls att ansluta sin dator till Tor-nätverken för att underlätta för individer bakom liknande brandväggar att sprida information. Samma teknik användes även för att hjälpa i Tunisien och till viss del i Vitryssland, även om kaoset i det senare fallet gick över tämligen snabbt när regimen satte ner foten. Även initialt i Egypten till nätet faktiskt stängdes av helt för merparten av invånarna. Det hade kanske inlett en smärre diplomatisk kris med stater som redan förtrycker sina invånare, men hade Sverige som stat kunnat göra det möjligt för Tor-nätverken och andra liknande tjänster att fungera bättre, dvs att sätta upp datorer och servrar som hjälper till att sprida trafiken och snabba upp den, så hade det varit en stor insats för demokratiska rörelser i flera icke demokratiska länder.

“Men! Handelssanktioner mot Sverige då?” ropar då någon. För det första är vår handel med diktaturerna i mellanöstern och Afrika inte speciellt omfattande. Visst, där finns ett utbyte men jämfört med hur handlen med våra grannländer ser ut är det inte ett stort problem om, låt säga, Iran skulle införa handelssanktioner mot Sverige. Exporten till Iran låg på 5 miljarder förra åren och importen var enbart på 87 miljoner. Detta med världens 18:e mest folkrika land. Libanon, ett annat land med nära förestående demokratisk revolution, har ännu lägre siffror i handeln, exporten till var på 430 miljoner och importen från var på 65 miljoner. I perspektiv så skattade  H&Ms huvudägare Stefan Persson personligen 880 miljoner 2009. För det andra så är det större risk att Sverige, genom EU, inleder handelssanktioner mot ett land som bryter mänskliga rättigheter genom att omöjliggöra medborgarnas kommunikation.

I Egypten stängde man dock av nätet helt. Åtmonstine bredbandet. Men det finns lösningar på det problemet också. Telecomix var en av organisationerna som fick mycket media när nätet ströps i Egypten eftersom att de började sätta upp modemanslutningar mot Egypten så att aktivister kunde ansluta till nätet via det fasta telefonnätet. Här finns också något som Sverige skulle kunna göra som stat, sätta upp en bank med gamla modem för att dessa ska kunna användas av demoktratikämpar i liknande nödsituationer. Inte särskilt dyrt, men väldigt nyttigt för de som vill driva demokratiska rörelser i länder där regimen inte riktigt håller med.

Uppföljning av detta kommer senare. Som sagt, förhoppningsvis blir detta en följetång i vår.