Tag Archives: Joakim Lundblad

E-bistånd, del 2 – Vårt bidrag.

Hal? Is That You? by Sanctu

Som ni säkert vet så skickade UD och biståndsminister Gunilla Carlsson för någon vecka sen ut ett pressmeddelande om att de skulle sätta samman en grupp som skulle tala om hur Sverige skulle kunna skapa ett E-bistånd, något som jag skrev om samma dag och fick lite uppmärksamhet för. Därefter har ett antal andra, främst pirater, lämnat in eller diskuterat egna bidrag. Jag och Joakim Lundblad slog våra kloka huvuden ihop för att göra mina tidigare idéer ännu bättre och texten neden är resultatet av de tankarna. Vi hoppas att fler kan fortsätta debatten även om de och vi inte skulle få tillfälle att åka till Stockholm och diskutera idéerna.

___________________________________________________________________
Tanken på e-bistånd är intimt förknippad med de möjligheter och den öppenhet som kommunikations- och informationstekniken erbjuder och påminner på sätt och vis om de goda intentioner och strukturer som finns bakom den traditionella biståndspolitiken. Samtidigt saknar e-bistånd någon på förhand avgränsad och bestämd mottagare. Det handlar inte om att välja ut ”rätt” aktivister att stödja i olika delar av världen, utan om att främja en global infrastruktur för kommunikation och informationsutbyte med en demokratisk grundstruktur. E-bistånd måste utformas så att dess effektivitet inte är beroende av vem som använder kommunikationsmöjligheterna det medför.

Utifrån demonstrationerna i Iran sommaren 2009 samt upproren i Tunisien, Vitryssland, Egypten, Libanon, Algeriet, Syrien m.fl under vintern 2010/11 är det möjligt att se antydan till några mer generella trender kring den demokratiska nätaktivismens utmaningar och hinder. Vår bedömning baserat på några ytligare jämförelsestudier är att det finns tre nyckelfaktorer som man måste förhålla sig till i utformningen av ett effektivt e-bistånd. Dessa tre nyckelfaktorer är:

  1. Se till att nätet fungerar, är fritt och säkert.
  2. Om nätet fungerar, se till att det finns bra tjänster för demonstranter att använda sig av.
  3. Om nätet inte fungerar, se till att det finns alternativa lösningar.

Vi vill å det starkaste understryka att Internet och IT-infrastrukturen på intet sätt i sig är tillräckliga för att skapa utrymme för och främja demokratirörelser runt om i världen, men samtidigt vill jag mena att det i allt högre grad har blivit nödvändiga faktorer. Demokratirörelser behöver inte – begreppet till trots – vara organiserade och centraliserade till sin natur. Internet skapar utrymme för demokratisk kommunikation som inkluderar såväl enskilda individer som grupperingar, näringsliv, myndigheter och omvärldsbevakare och intressenter över hela världen. En tillgänglig, möjliggörande och transparent kommunikation mellan medborgare är lika viktigt för att främja demokratiska strömningar på statsnivå som för att främja yttrandefrihet och demokratisk dialog mellan individer och grupperingar av individer inom en enskild stat.

Samtliga tre nyckelfaktorer ovan utgår från tillgången till fungerande kommunikations- och informationsinfrastruktur. I Iran, Vitryssland, Tunisien, Egypten och Algeriet såg vi hur internetåtkomsten begränsades eller till och med helt stängdes av samtidigt som nyckelpersoner i oppositionen eller redaktioner för bloggar har gripits. I Iran stängdes 1 av 3 åtkomstpunkter, de kommunikationsvägar genom vilka all internettrafik passerar in i och ut ur landet, av helt och de andra två censurerades och övervakades intensivt. I Tunisien blockerades och filtrerades stora mängder trafik, i Vitryssland var det samma sak, i Egypten stängde man av all nätåtkomst genom den del av infrastrukturen som inte kontrollerades av privata företag. I Algeriet har man bara börjat men där blockeras flera viktiga kommunikationshjälpmedel.

Det finns två parallella men åtskilda tillvägagångssätt för att bemöta och hantera de flaskhalsar och svaga punkter som gör det möjligt att i censurerande syfte strypa tillgången till den befintliga kommunikationsinfrastrukturen i landet.

Det första tillvägagångssättet för att främja tillgång till kommunikations- och informationsinfrastruktur är anonymisering och decentralisering. Aktivister har genom anonymiseringstjänster och egna löst sammansatta privatpersonsnätverk, till exempel med modem i fasta telefonnätet, börjat konstruera en infrastruktur ovanpå den befintliga infrastrukturen som försvårar avstängning av ett isolerat geografiskt områdes tillgång till nätet. Bland anonymiseringstjänster bör man framförallt nämna Tor-nätverk, som helt enkelt anonymiserar kommunikation genom att skicka den mellan flera olika datorer i flera olika länder och därmed försvåra censur som bygger på identifiering genom IP-adress. Tor har spelat en stor roll för oppositionsrörelserna i åtminstone Iran, Tunisien och nu senast i Libyen.

Den andra ansatsen för att utforma ett effektivt e-bistånd som tar hänsyn till de tre nyckelfaktorer som presenterades ovan bygger på mångfald. Att gripa eller angripa enskilda bloggare och individer som kommunicerar är svårt så länge kommunikationsnätverket är öppet eftersom angreppet då riskerar att bli synligt för omvärlden. Att stänga av eller begränsa nätåtkomsten i ett helt land blir svårare ju större mångfalden av aktörer som erbjuder kommunikationstjänster och infrastruktur är. Genom att främja en levande och dynamisk marknad för kommunikations- och informationstjänster kan man alltså bidra till att stärka så väl kommunikationsinfrastruktur som demokrati. Om det blir mer attraktivt för telekombolag att etablera sig i andra länder och bidra till att utveckla teknik och marknad där ökar robustheten i det landets kommunikationsnätverk och risken för censur minskar. Ett sätt att utforma ett effektivt e-bistånd vore att erbjuda medelstora och stora telekombolag en motsvarighet till innovationscheckar (e-biståndscheckar) för att etablera sig på dessa marknader. Kanske kunde man förknippa dessa e-biståndscheckar med utbildningssatsningar och därmed även öka den samlade kunskapen om kommunikationstekniken bland landets medborgare.

En framgångsrik e-biståndspolitik måste även innefatta en handlingsplan för de fall då regimer faktiskt lyckas stänga av nätet. Det handlar framförallt om att erbjuda alternativ tillgång till kommunikationsnätverk. En möjlig ansats är att använda gamla modem som används för att komma ut på nätet via fasta telefonlinor. Det behövs emellertid en mottagare i andra änden av kommunikationen för att kunna ansluta via ett modem. Sverige skulle kunna ställa upp med modempooler för att se till att människor i länder där nätet är helt nedstängt, kan gå runt infrastrukturen för att kunna upprätthålla kommunikationen.

Tack,
Jacob Dexe & Joakim Lundblad