Net neutrality for whom?

In the net neutrality debate, accusations against opponents of being for or against net neutrality in general is common practice. The most common basis for these accusations are legal discussions in the US and how for example the FCC decide to regulate net neutrality. But in terms of debate, the different sides always tend to discuss some sort of neutrality, even if that neutrality might be against the common notion of net neutrality. This post is a way for me to develop the concepts of neutrality for my master thesis, and try to establish some sort of categorization that I can use.

Yet again it’s been a while since I actually wrote anything on the blog. I’ve been busy with my master thesis, that I eventually scrapped a few times over. So for the latest installment I want do discuss and develop the dimensions of net neutrality, and more precisely develop a discussion on for whos neutrality different interests are speaking. As an overview I can mention that in the thesis, I aim to analyze the debate on net neutrality in Sweden and the US, as well as going through academic research on the topic, mostly relating to economy and law.

I think that there are generally three types of neutrality that people refer to without defining it themselves. There’s neutrality for individuals which contains issues like freedom of expression, censorship and end user equality. There’s neutrality for corporations which includes the right to buy a priveleged position from ISPs, the right to profits and the ability to freely innovate with out governement intrusion. Finally, there’s neutrality for licenses and/or technology. While this category isn’t as clearly defined (remember, this is very much a work in progress) it contains in some regard rights for legal agreements such as copyright, or it might be about neutrality towards the code of the internet, making sure that the infrastructure remains unchanged un the face or corporate and legal intrusions.

The results I could present in the thesis based on such a discussion would be that I try to synthesize previous statements on net neutrality into my new categories, labeling them X-neutrality, Y-neutrality and Z-neutrality. Since a lot of the discussion focuses on a single term, net neutrality, it would probably be a welcome distinction to be able to say that someone is talking about X-neutrality and not Y-neutrality. A way to clarify positions so to speak.

Another thing I would gain by this distinction is that I might investigate how compatible the different categories are, how you can combine two different ones in an argument, if you can actually incoprorate all three or if they are mutually exclusive as concepts. From what I’ve read so far, no such categorization exists, and it would hopefully clarify the debates on net neutrality vastly.

An alternative way of categorizing the discussion is to speak of what dimensions the debate takes place in. For example, three possible dimensions are Politics and freedom of expression, Culture Clash between Washington and Silicon Valley, and Structure of the Internet. Putting it in this way, results would be more about mapping statements in a venn diagram to see what ideas are being discussed and thus, perhaps, reach a common definition of net neutrality that can be used in academia. The benefit of the second alternative is that it would allow me to better problematize the problems with the structure of the internet, however, I reckon that the debate needs clear categories to better accomodate debates and viewpoints.

What do you think? Are there other possible categories I could use, and would this way actually work?

KONY 2012 – My two cents

For about a week now, my Facebook feed has been flooded with comments, articles and of course videos concerning the KONY 2012 campaign created by Invisible Children. I will give my two cents on why I do support the message of the campaign, why I think it has been successful and also why I think that this really is social activism, despite what demotivational posters and cynics say. It is a powerful video that they’ve created, it strikes a chord with bombastic music, large crowds of young, active people caring about a conflict far far away. It features a villain, a few knights in shining armor, a vulnerable and innocent blonde child, and a child that’s been through hell and gets recognition and friendship along the way. It is extremely compelling. And I also get why people are torn and passionate about the issue. And why demotivationals like this have been created:

 

However, 2 weeks ago, very few people around the world knew who Joseph Kony was, and had even less information on what he had actually done, he’s been on the top of the International Criminal Court’s list since 2005 together with his top generals. Before that, and since, he’s destroyed the lives of countless families and children for the sake of, nothing. But this unawareness has changed (one simple example is to look at how many edits the Wikipedia page has gotten lately). The same goes for General “Butt Naked” who people now use in regular conversation as an example for saying that Kony isn’t the worst. So what? They’re insanely horrible people and do deserve to be put to justice. The fact that people see a face that can represent the atrocities in central Africa is not just a simplification of a horrible conflict, it’s absolutely essential to make a larger populous care enough to contribute.

So far the KONY 2012 campaign has been immensely successful in getting their message out there. They have made Kony famous! As for the low level of aid that IC gives directly to Uganda? Their method is “awareness”, they even say so. A large portion of their budget is direct aid, a lot of the remaining money goes to production of the campaign, according to themselves. And for what it’s worth, they have displayed their balance (and replies to other critiques) on their website for all to see, as well as a response to some of the critiques that have arisen. Allying themselves with the Ugandan military is a very questionable choice, one that I can not support without knowing more about the region. It is in my perspective, their biggest weakness. Perhaps it is unavoidable, perhaps there are other methods. The thing is though, you now know about what is happening to children in Uganda, Central African Republic, Democratic Republic of Congo and South Sudan. You now have a face of at least one of the most sought after criminals in the world. Can you honestly say that you knew anything about what was going on there a month ago? Now the video is being discussed and shared all over the world, debating solutions, mapping other criminals, calling for interventions, giving a guiding light to finding other aid organizations.

As for the “Seeing a 30 min video doesn’t make you a social activist!”, that’s just bullshit. There is no threshold that qualifies your activism to something “real”. Being a social activist nowadays IS as easy as sharing a video online for your friends. Making activism accessible is one of the reason that people still talk about the democratizing effects of the Internet. The picture most people have of social activism is the Amnesty International volunteers standing in the street corners making you sign a petition or donating $5 a month to their cause. Or the just-out-of-college student that takes a year in South America to work at a day care facility in Bogota. But social activism can be more than that, and so much less. Speaking of the Internet as a new phenomena is getting old, but the Internet does facilitate a discussion on these issues and does make it easier to contribute to causes you beleive in, without leaving your office chair or your bedroom.

In this way, KONY 2012 is both successful and an extremely important example of what social activism in the 21st century can be like.

Reflections after #net4change – What role does social media play?

It’s been a while since I last posted. This looking-for-inspiration thing is a bit harder than you might expect. But earlier this week I had the fortune to take part of an event that surged with inspiration and probably left everyone with an urge to keep discussing and writing. #net4change, or Internet and Democratic Change as it’s called formally, was a full day conference arranged by SIDA,  the Swedish International Development Cooperation Agency, and the swedish think-tank-of-sorts Juliagruppen, or the Julia Group. Together they arranged a phenomenal discussion with some very very smart and interesting people.

I wanted to share what I consider the most important discussion that took place during the conference: What importance social media actually had on the revolutions and the revolutionary process.

There are two contrasting views regarding this phenomenon. The first, presented by many and at the core of the reasoning from many of the organizers of the conference, is that social media and internet was the key for making these revolutions possible and that ICT (information and communications technology) development is the key for empowering citizens of all nations. The other view, of which Egyptian activist Salma Said was the most vocal proponant, is that social media was in some ways a hindrance for the revolutino and it wasn’t until the net was shut down that the real mass of people took to the streets and eventually toppled the regime.

Most of the participants at the conference probably went there with the preconception that the “Twitter Revolution” was something absolute and that the driving force behind the revolutions was the fact that they had technologies that enabled a quick flow of information for gatherings and that it reduced the need for violent protests. One person who emphazised this was Slim Amamou, a tunisian activist who was imprisoned early on in the revolution and eventually became secretary of state for the transitional government. In his speech he claimed that with out social media or the internet, the revolution had simply not been possible. Partly as a method of coordinating movements but also to spread the message across the country. A reason for the latter argument is that the revolution started in Sidi Bouzid, a smaller town, and eventually spread all the way to Tunis, unlike other revolutions that started in and centered around the capital. Hamza Fakhr from Syria was also of a similiar opinion. He claims that since the internet was first implemented in Syria in 2001, people have started to understand that their country and regime is backwards and authoritarian, as opposed to being the pinnacle of human civilization as they where made to believe when the regime had a monopoly on information.

At the other side of the spectrum is Salma Said and many of her fellow egyptian activists present at the conference. According to her the social media was actually some what of a hindrance at the early phases of the revolution because it made people sit at home and observe what was happening instead of going out on to the streets and Tahrir Square to try to topple the regime. It wasn’t until the regime shut down the internet that the huge mass of people eventually took to the streets in the millions and ended Mubaraks reign. Being an active blogger before the revolution, Said claimed that she didn’t use any kind of social media for the first 18 days of the revolution, instead she used sticks and stones and “when there was an attack on Tahrir square we defended it with our lives, not with Twitter or Facebook” .

I’d say that both claims are true to some extent, and that there are different reasons for them being true (of course).

The main idea at the conference was social media as a facilitator of the revolutions, not as the driving force behind it. I’d say this is true even for Egypt. The information that spead from Tunisia was surely not reported by the state TV but rather through the internet or telephones. The initial cooperation between activists was surely facilitated through some form of modern ICT. And the opposite is also true. Tunisia would probably never have been able to topple Ben Ali through twitter uppdates and facebook statuses, it was the fact that people took to the streets, and died on those streets that made others join and that led to the demise of the regime.

Slim Amamou gave a wonderful example of what role the net actually did play once the revolutions had commenced. When Anonymous took down the websites and servers for the regime, it left a surge of inspiration in the revolutionaries that they were being aided, observed and heard from all parts of the world. As someone on the conference put it (rather gruesomely): There was a feeling that the deaths were not in vain, they also accomplished something.

The social media was of course also the thing that quenched the western hunger for information about what was happening in the region, since they weren’t able to send journalists in. But perhaps western media has, because their main source of information came through these channels, over simplified and over strechted the importance of particularily Twitter and Facebook. The ICT should get more of the credit (i.e both internet and mobile technology) but the main bulk of the emphazis sohuld lay with the activists that took to the streets and shed their lives.

What do you think about this?

There will be more reflections on this topic soon. More on this: Copyriot

 

Den mediala politikern

Tiririca

Härom veckan avgjordes valet i Haiti. Ett intressant val ur många aspekter. Ett oerhört fattigt land som drabbats av en omfattande katastrof och det första demokratiska valet efter jordbävningen för att garantera en stabil återbyggnad av ett helt samhälle. Vinnaren verkar bli (officiellt valresultat ges 16:e April) Sweet Mickey, eller Michel Martelly som han egentligen heter, en populär artist och producent på Haiti.

Förra året hölls även val i Brasilien och en av de mest kontroversiella figurerna som blev invalda i den brasilianska kongressen var Francisco Everardo Oliviera Silva, mer känd för sitt artistnamn Tiririca. Han representerar numera Saõ Paolo och har bland annat fått genomgå tester för att bevisa att han inte är analfabet, något som skulle diskvalificerat honom från mandatet. Hans kampanjslogans är i mina ögon smått genialiska: “What does a federal congressman do? I really don’t know – but if you vote for me, I’ll tell ya“, “It can’t get any worse – vote Tiririca“, “If elected I promise I will help all Brazilian families… especially mine“.

Arnold Schwartzenegger, Ronald Reagan, Jan-Emanuel Johansson, Hanna Zetterberg, Clint Eastwood och Donald Trump är samtliga namn som gjort sig kända inom någon sorts underhållningsmedium före de gett sig in i politiken. Självfallet har deras tidigare mediala framtoning spelat olika mycket roll i huruvida de blivit valda eller inte, men man får likväl anta att det är en faktor som har betydelse.

I svensk politik är det relativt ovanligt med att mediapersonligheter tar steget in i politiken, men vi ser också ständigt att den mediala framtoningen är något som blir allt viktigare för hur kandidater och politiker möts. Se på Håkan Juholt har porträtteras av media de senaste veckorna. I nästan samtliga analyser har hans vardagliga sätt och sin skämtsamma stil varit det som talat för honom. Hans kunskap och erfarenhet har varit det som ifrågasatts, om man bortser från hans val av särbo.

Göran Hägglund har även han en humoristisk framtoning som gör honom mer populär än den politik han faktiskt företräder. Valet 2010 dominerades av ansvarstagande för de stora politiska frågorna, vilket gav mindre utrymme åt humoristiska inslag eller politiskt oerfarna individer, men jag skulle inte bli förvånad om vi framöver kommer se fler kändispolitiker träda fram. I USA har det under en längre period varit vanligt att artister och mediala figurer träder fram i valrörelsen och stöttar enskilda kandidater. Vi fick erfara lite av detta under valrörelsen 2010, dock inte i samma utsträckning som i USA.

Vilka politiska spörsmål som kommer vara viktigast i valen 2014 är svårt är förutsäga redan nu, det var varit “jobben” två valrörelser i rad så det bör rimligtvis handla om något annat nästa gång för att inte väljarna ska tappa intresse. Det intressanta ur perspektivet som jag slagit an ovan är vilka politiker som kommer vara i blickfånget och av vilken anledning de kommer att vara det. En person som de senaste åren försökt skapa en politisk karriär genom sitt etablerade kändisskap är Alexander Bard, frågan är om det politiska klimatet i Sverige är sådant att man kan etablera sig som politiker med kändisskap och showmanship som primära framgångsfaktorer i stället för genuin politisk kompetens och erfarenhet.

Juholt vs. Branting – Lika som bär

Håkan Juholt verkar föreslås av (S) valberedning att efterträda Mona Sahlin. Jag kan inte påstå att jag är så insatt i Juholts göranden att jag kan göra en ordentlig analys av situationen, men han har gjort några intressanta reklamvideos för (S). Däremot tyckte jag mig direkt se ett utseendeideal återupplivas som jag trodde hade försvunnit. Säga vad man vill om politiken för 100 år sedan, den bestod åtminstone av macho män med både mustach och präktiga ögonbryn. Som några redan har påpekat så är återgången inte nödvändigtvis negativ. Juholt ser ut som en traditionell rörelseman och kan kanske väcka de socialdemokratiska rötterna och blåsa liv i partiet igen.

Håkan Juholt?
Hjalmar Branting?

 

Juholt har tydligen liknat Stureakademin med DDR:s partiskola. Kanske inte riktigt en beskrivning jag känner igen mig i.

 

 

Liberalismens problem – revistited

Liberty av Alasis

För att täcka över skrivtorkan plockar jag fram en text som jag skrev 2009. Det var min ansökan till Stureakademin som jag hade nöjet att få delta i under förra året. Nya kullen har nyligen påbörjat sin utbildning, och nästa ansökning är inte förrän i november. Jag råder dock alla med intresse för de liberala idéerna att söka. För de med ett mer socialdemokratiskt perspektiv finns även Wigforsakademin.

 

Frihet kontra trygghet i svensk politik.

Francis Fukuyama beskrev i The End of History and the Last Man ideologiernas död. De liberala tankarna har i vår samhälle anammats av alla politiska läger i någon utsträckning. Det är helt enkelt så att andra ideologiska inriktningar som står i direkt konflikt med de liberala tankarna inte längre har någon plats i världen. Med den ganska simpla beskrivningen skulle man kunna hävda att liberalismens betydelse är fundamental, men inte behöver debatteras då där inte finns någon konflikt. Men Fukuyamas tes har tappat lite av sin relevans. Framför allt om man ser till det faktum att liberalismen visst har problem och hot som måste övervinnas. Jag anser att ett av liberalismens absolut största utmaningar är att politiker gladeligen kallar sig liberaler, men likväl väljer att inskränka individers frihet, mot löften om ökad trygghet och ökat skydd mot hemskheter.

För individers frihet är hotad! Inte minst gäller det den personliga sfären, den personliga integriteten. FRA-lagen som ska avlyssna kabeltrafik in och ut ur Sverige, IPRED som ska tillåta privata aktörer att hitta fildelare, Datalagringsdirektivet där information om mobil- och datatrafik ska sparas i upp till sex månader, Telekompaketet där bredbandsoperatörer ska ansvara för att trafik över deras nätverk är laglig och där de ska stänga av användare som inte följer de bestämmelserna, ACTA där tullar bland annat ska söka igenom digitala förvaringsmedier efter upphovsrättsskyddat material, IPRED2 där fildelning ska kunna innebära fängelsestraff – Ja, listan kan göras lite för lång för medborgarnas bästa.

För att djupare definiera vilken sorts frihet jag talar om vill jag göra en distinktion mellan olika friheter. Isaiah Berlin delar in friheten i positiv och negativ frihet. Den negativa friheten är frånvaron av begränsningar i individens handlande och tankar. Detta kopplas indirekt till den positiva friheten, alltså möjligheten att göra sina egna val, förverkliga sig själv och ha kontroll över sitt eget liv. Berlin menar att den positiva friheten har varit lättare för stater att kompromissa. Men jag skulle mena att den nya utvecklingen med övervakning och datalagring inskränker på båda friheterna. Den kritiska faktorn som påverkar både den positiva och negativa friheten är självcensuren. Hur då? Ett exempel: Förra året gjordes en undersökning i Tyskland där man hittade att vanliga medborgare inte längre vågade ringa sina psykologer och relationsrådgivare på grund av rädslan för att informationen om samtalet skulle komma att sparas i enlighet med datalagringsdirektivet. Samma sak riskerar att hända i Sverige. Kan man verkligen försvara ett så pass förändrat beteende, uppenbarligen orsakat av en inbyggd osäkerhet gentemot den svenska staten?

Vi gillar inte att man öppnar och granskar vår post, även om detta sker i datoriserad form med digitala söksträngar. Vi tycker inte om att staten registrerar, lagrar eller vill ha tillgång till information om våra individuella egenheter eller våra rörelser såväl i den fysiska som i den elektroniska världen. Vi uppskattar inte att de etablerade gränserna för friheten inskränks, oavsett om det sker med hänvisning till järtecken i skyn eller våra soldaters säkerhet utomlands.”

Så skrev Thomas Gür i slutet av juni 2009 på ledarsidan i Svenska Dagbladet om just friheter och tryggheter i svensk politik idag. Utgångspunkten i ledaren, precis som i denna essä, är att det borgerliga blocket numera sätter större fokus på att vara trovärdiga i trygghetsfrågor än att värna om de friheter som de tidigare kämpat för. Men trygghet är väl också bra? Självklart är det bra med trygghet också. Men som Gür konstaterar går trygghet ut över friheterna när de ska implementeras. Det tyska datalagringsdirektivet är ett perfekt exempel på Gürs resonemang. Man ger medborgarna trygghet och skydd gentemot de terrorister och kriminella man försöker fånga, men man gör det genom att inskränka grundläggande friheter och istället avlyssna befolkningen.

Men det är kanske dags att återknyta detta till svensk politik och hur liberalismen hotas i vårt land idag. Jag kommer att använda mig av Folkpartiet som politiskt exempel, främst på grund av att de fortfarande klassar sig som det främsta liberala alternativet i svensk politik idag. På hemsidan ger man en bakgrund med ”liberalismens rötter” där en av huvudsatserna är arbetet för individens rättigheter. De listar liberala landvinningar så som yttrandefrihet, lika rösträtt för alla och tryckfrihetsförordningen. Under ”Nya utmaningar” i kategorin Liberalism nämns ordet frihet endast en gång. När de nämner sina liberalistiska landvinningar i den kategorin finns bara rösträtten med, inget värnande om yttrandefrihet, tryckfrihet eller några andra friheter som liberalismen vanligtvis borde kämpa för. Vad hände egentligen? Var tog kampen för friheten vägen? Den har helt enkelt stagnerat. Man tar friheterna för givet. Nu är det bara att lägga till lite tryggheter för att göra allt riktigt bra.

Men! Det är inte så lätt som politikerna i dag verkar tro. Benjamin Franklin sa 1775 att They who can give up essential liberty to obtain a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.” Fler lagar om trygghet föder oro. Mer oro skapar behovet av fler inskränkande lagar. Man tappar således både den ursprungliga friheten, men samtidigt försvinner illusionen av trygghet då samhället fortsätter tro på ett hot som möjligtvis är motiverat.

Som Piratpartist [sic] kopplar jag ofta fildelningsproblematiken till huruvida man ska få inskränka individers frihet för att stärka privata intressen. Den trygghet som man nu försöker vinna valen på används även i den problematiken, kreatörers försörjningstrygghet gentemot den fildelande och småkriminella massan. John Stuart Mill skriver i Om friheten att där individuella friheten korsar ekonomiska frihetens väg kan det ibland uppstå problem, så som huruvida det ska finnas offentlig kontroll för att förebygga förfalskning (eller i detta fallet, kopiering); ”Sådana frågor tangerar problemet om den individuella friheten endast såtillvida som det alltid under i övrigt lika betingelser är bättre att låta människor sköta sig själva än att tvinga dem”.

Men det är ändå kampen mot övervakningssamhället som är viktigast för mig. Jag är allvarligt oroad för att den lagstiftning som införts och den som är på väg kan komma att hindra människor i vårat samhälle att må bättre och, i slutändan, att kunna tänka och tycka vad de vill. Där följer jag en gammal idétradition med tänkare som Locke, Hobbes, Franklin, Jefferson, Mill, Berlin, Rawls, Nozick och många fler. Liberalismen har inte vunnit och är inte ohotad. Därför måste den frihetliga kampen återuppväckas. Vår frihet måste återerövras. Det är liberalismens stora problem idag.

 

E-bistånd, del 2 – Vårt bidrag.

Hal? Is That You? by Sanctu

Som ni säkert vet så skickade UD och biståndsminister Gunilla Carlsson för någon vecka sen ut ett pressmeddelande om att de skulle sätta samman en grupp som skulle tala om hur Sverige skulle kunna skapa ett E-bistånd, något som jag skrev om samma dag och fick lite uppmärksamhet för. Därefter har ett antal andra, främst pirater, lämnat in eller diskuterat egna bidrag. Jag och Joakim Lundblad slog våra kloka huvuden ihop för att göra mina tidigare idéer ännu bättre och texten neden är resultatet av de tankarna. Vi hoppas att fler kan fortsätta debatten även om de och vi inte skulle få tillfälle att åka till Stockholm och diskutera idéerna.

___________________________________________________________________
Tanken på e-bistånd är intimt förknippad med de möjligheter och den öppenhet som kommunikations- och informationstekniken erbjuder och påminner på sätt och vis om de goda intentioner och strukturer som finns bakom den traditionella biståndspolitiken. Samtidigt saknar e-bistånd någon på förhand avgränsad och bestämd mottagare. Det handlar inte om att välja ut ”rätt” aktivister att stödja i olika delar av världen, utan om att främja en global infrastruktur för kommunikation och informationsutbyte med en demokratisk grundstruktur. E-bistånd måste utformas så att dess effektivitet inte är beroende av vem som använder kommunikationsmöjligheterna det medför.

Utifrån demonstrationerna i Iran sommaren 2009 samt upproren i Tunisien, Vitryssland, Egypten, Libanon, Algeriet, Syrien m.fl under vintern 2010/11 är det möjligt att se antydan till några mer generella trender kring den demokratiska nätaktivismens utmaningar och hinder. Vår bedömning baserat på några ytligare jämförelsestudier är att det finns tre nyckelfaktorer som man måste förhålla sig till i utformningen av ett effektivt e-bistånd. Dessa tre nyckelfaktorer är:

  1. Se till att nätet fungerar, är fritt och säkert.
  2. Om nätet fungerar, se till att det finns bra tjänster för demonstranter att använda sig av.
  3. Om nätet inte fungerar, se till att det finns alternativa lösningar.

Vi vill å det starkaste understryka att Internet och IT-infrastrukturen på intet sätt i sig är tillräckliga för att skapa utrymme för och främja demokratirörelser runt om i världen, men samtidigt vill jag mena att det i allt högre grad har blivit nödvändiga faktorer. Demokratirörelser behöver inte – begreppet till trots – vara organiserade och centraliserade till sin natur. Internet skapar utrymme för demokratisk kommunikation som inkluderar såväl enskilda individer som grupperingar, näringsliv, myndigheter och omvärldsbevakare och intressenter över hela världen. En tillgänglig, möjliggörande och transparent kommunikation mellan medborgare är lika viktigt för att främja demokratiska strömningar på statsnivå som för att främja yttrandefrihet och demokratisk dialog mellan individer och grupperingar av individer inom en enskild stat.

Samtliga tre nyckelfaktorer ovan utgår från tillgången till fungerande kommunikations- och informationsinfrastruktur. I Iran, Vitryssland, Tunisien, Egypten och Algeriet såg vi hur internetåtkomsten begränsades eller till och med helt stängdes av samtidigt som nyckelpersoner i oppositionen eller redaktioner för bloggar har gripits. I Iran stängdes 1 av 3 åtkomstpunkter, de kommunikationsvägar genom vilka all internettrafik passerar in i och ut ur landet, av helt och de andra två censurerades och övervakades intensivt. I Tunisien blockerades och filtrerades stora mängder trafik, i Vitryssland var det samma sak, i Egypten stängde man av all nätåtkomst genom den del av infrastrukturen som inte kontrollerades av privata företag. I Algeriet har man bara börjat men där blockeras flera viktiga kommunikationshjälpmedel.

Det finns två parallella men åtskilda tillvägagångssätt för att bemöta och hantera de flaskhalsar och svaga punkter som gör det möjligt att i censurerande syfte strypa tillgången till den befintliga kommunikationsinfrastrukturen i landet.

Det första tillvägagångssättet för att främja tillgång till kommunikations- och informationsinfrastruktur är anonymisering och decentralisering. Aktivister har genom anonymiseringstjänster och egna löst sammansatta privatpersonsnätverk, till exempel med modem i fasta telefonnätet, börjat konstruera en infrastruktur ovanpå den befintliga infrastrukturen som försvårar avstängning av ett isolerat geografiskt områdes tillgång till nätet. Bland anonymiseringstjänster bör man framförallt nämna Tor-nätverk, som helt enkelt anonymiserar kommunikation genom att skicka den mellan flera olika datorer i flera olika länder och därmed försvåra censur som bygger på identifiering genom IP-adress. Tor har spelat en stor roll för oppositionsrörelserna i åtminstone Iran, Tunisien och nu senast i Libyen.

Den andra ansatsen för att utforma ett effektivt e-bistånd som tar hänsyn till de tre nyckelfaktorer som presenterades ovan bygger på mångfald. Att gripa eller angripa enskilda bloggare och individer som kommunicerar är svårt så länge kommunikationsnätverket är öppet eftersom angreppet då riskerar att bli synligt för omvärlden. Att stänga av eller begränsa nätåtkomsten i ett helt land blir svårare ju större mångfalden av aktörer som erbjuder kommunikationstjänster och infrastruktur är. Genom att främja en levande och dynamisk marknad för kommunikations- och informationstjänster kan man alltså bidra till att stärka så väl kommunikationsinfrastruktur som demokrati. Om det blir mer attraktivt för telekombolag att etablera sig i andra länder och bidra till att utveckla teknik och marknad där ökar robustheten i det landets kommunikationsnätverk och risken för censur minskar. Ett sätt att utforma ett effektivt e-bistånd vore att erbjuda medelstora och stora telekombolag en motsvarighet till innovationscheckar (e-biståndscheckar) för att etablera sig på dessa marknader. Kanske kunde man förknippa dessa e-biståndscheckar med utbildningssatsningar och därmed även öka den samlade kunskapen om kommunikationstekniken bland landets medborgare.

En framgångsrik e-biståndspolitik måste även innefatta en handlingsplan för de fall då regimer faktiskt lyckas stänga av nätet. Det handlar framförallt om att erbjuda alternativ tillgång till kommunikationsnätverk. En möjlig ansats är att använda gamla modem som används för att komma ut på nätet via fasta telefonlinor. Det behövs emellertid en mottagare i andra änden av kommunikationen för att kunna ansluta via ett modem. Sverige skulle kunna ställa upp med modempooler för att se till att människor i länder där nätet är helt nedstängt, kan gå runt infrastrukturen för att kunna upprätthålla kommunikationen.

Tack,
Jacob Dexe & Joakim Lundblad

Social networks, social revolution.

På Al Jazeera visade man för en timme sen detta fantastiska program, Empire – Social networks, social revolution:

De första 7 minuterna är en sammanfattning av hur revolutionerna har sett ut på nätet från att Mohammed Bouazizi brände sig själv till döds i Sidi Bouzid i Tunisien den 17:e december 2010. Denna enskilda händelse är alltså den utlösande faktorn för alla demonstrationer vi har sett de senaste 2 månaderna. Tunisien, Egypten, Yemen, Algeriet, Libyen, Bahrain, Iran med flera. Frågan är visserligen bara _när_ revolutionerna startat, men Mohammed Bouazizi är nog den som såg till att det blev nu, inte om 3 eller 7 eller 9 år. Men seriöst, de första 7 minuterna är värda att se för sin egen skull.

Därefter kommer en väldigt intressant paneldebatt med Carl Bernstein som fått Pulitzerpriset efter hans avslöjande om Watergateaffären, Amy Goodman frontfigur för Democracy Now!, Emily Bell, proffessor i digital journalism Columbia University, Evgeny Morozov författare till The Net Delusion, och sist men inte minst Clay Shirky författare till Cognitive Surplus, Here Comes Everybody och ytterligare flera böcker om massrörelser och nätet. Debatten handlar om hur sociala medier och vanliga mediers roller har sett ut i de revolutionerna vi kan se just nu, och även revolutioner förr.

Evgeny Morozovs hållning är skeptisk. Han anser i stort att det finns andra faktorer som driver revolutionerna. De sociala medierna är visserligen ett verktyg som används, men det är andra faktorer som spelar större roll. Som exempel tar han demonstrationerna i sitt hemland Vitryssland i december 2010 och den misslyckade revolutionen i Iran 2009, där man trots användande av många sociala medier inte lyckades störta regimen. Han hävdar att vi enbart ser de framgångsrika exemplen, inte de som misslyckats (något jag inte håller med om jag har följt några av de misslyckade också, de har inte blivit ignorerade)

Carl Bernstein säger också att rörelser i sina egna eror kommer att använda de kommunikationsverktyg som går att använda för att nå sina mål. Men nu har vi verktyg som har överljudshastighet. De förändrar dynamiken mellan rörelserna och de som försöker förtrycka dem. Han påpekar också att detta innebär att vi kan ignorera statliga gränser i kommunikationen, och att det ger stor potential till rörelser av denna sort.

Amy Goodman påpekar vilken del Al Jazeera har haft i medielandskapet genom att deras tillgång till sattelitnätverket har varit betydande för att få ut bra information och rapporter, något jag bara kan hålla med om. Hon talar även om bidraget unga har gett dessa demonstrationerna och hur befriande det är att se Obama, Clinton med flera tala om nätet på ett nytt sätt, även om hon lyckas lägga in ett kampanjbidrag för att återuppliva debatten om Nätneutralitet i USA. Samtidigt ger hon Obama en känga för att inte värna om nätet hemma i USA, när han talar så varmt om samma frihet i Mellanöstern. Hon har även en bra poäng i att de sociala medierna låter människor tala för sig själva, i stället för att kommentatorer som kan så mycket berättar fel berättelser och förmedlar saker på ett felaktig sätt. Sociala medierna låter alltså de folkliga revolutionerna bli folkliga på riktigt. I Egypten har dock journalister blivit nedslagna av de som de brukar intervjua, alltså har de intervjuat folket på gatorna och på så sätt ökat engagemanget även i andra länder.

Emily Bell talar i stor utsträckning om det ansvar som vanlig media har, bland annat för att vanlig media har en mycket bättre relation till beslutsfattare än de som använder sociala medier har. Hon är som sagt proffessor i journalism och ger en viktig poäng om hur journalismen kan ta sig uttryck i framtiden. Hon menar att med fenomen som Wikileaks och liknande så har det blivit tydligt att journalistens nya roll är att gräva i existerande information för att ta fram det principiellt intressanta, inte som tidigare då journalister var de som skapade informationen i många fall.

Clay Shirkey skriver mycket om hur massor genererar engagemang och drar även det resonemanget här, koncentrationen av människor som är engagerade i rörelsen är oerhört viktig för att den ska lyckas. De sociala medierna spelar en roll där för att den för människor samman extremt fort och bygger därmed upp det moment som krävs för att revolutionerna ska få fart, man kan jämföra med 1989 där förändringen tog 6 månader, i Egypten tog det enbart 6 veckor. Han talar också om att det finns allt för mycket information där ute för att vi ska kunna ta in all kunskap. De organiska rörelserna vi ser nu är en sorts filter där de saker som retweetas och sprids genererar ett automatiskt filter, något som är nödvändigt för oss för att kunna greppa situationen. Vi måste dock kunna vara källkritiska, precis som Emily Bell talade om.

Här finns väldigt många resonemang att spinna vidare på, något jag ska försöka göra de kommande veckorna.

Logo för Empire på Al Jazeera